Små balettdansöser tunna rör sig i graciösa rörelser i viga, starka kroppar. Flickorna och de enstaka pojkarna får lära sig vikten av att se slank ut, och smal och lätt flyta fram över golvet. Trots det, eller kanske på grund av det där fina vackra blir definitionen ofta fjolla…
Som små balettdansöser tunna rör de sig med hjälp av graciösa tekniker i mjuka men o så starka kroppar. Pojkarna och de enstaka flickorna uppmuntras kring viktminskning så att de snabbt kan flyga fram och vara den starkaste kvar. Starkast vinner så det gäller att vara den tuffaste av de tuffaste…

Jag kan inte låta bli att undra, om inte alla vi tävlande är som mina fördomars balettdansöser… Vi tänjer våra kroppar till bristningsgränsen för att sedan ta bort det enda som håller dem från kollapsen. I våra försök att nå en så fördelaktig vikt som möjligt tränar vi stenhårt bara för att när det närmar sig tävling banta ner det där som behövs. Vi ser musklerna träda fram i allt högre grad med att vi förlorar både näring och vatten. Som små balettdansöser tunna går vi från att träna och äta sunt så vi mår bra, till det faktum att vi lika ofta som vi kollar vad som hänt på mobilen, ser efter om siffrorna på vågen förändrats.

Jag började träna kampsport. Jag har tidigare alltid trott att det är dem, dansarna som inom idrottens värd har den generellt största pressen kring utseende och vikt på sig. Men sen min första tävling har min bild förändrats… I och med första tävlingen blev jag väldigt medveten om att jag alltid vägt mig på en ”snällvåg”. Chocken och en sjuk stress infann sig hastigt då jag insåg att jag två kvällar innan tävling låg långt över den vikt jag så självsäkert sagt att jag skulle klara. Jag åt inget, jag drack inget, och när jag kvällen före satte mig i bastun fanns det inget som helst fokus kvar kring vad jag skulle göra på mattan.
Sen dagarna innan min första tävling, har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på varenda grej jag stoppat i mig. Och visst finns det risk att det finns många fler med mig? När mat börjar bli något som tar så pass stort fokus av oss så borde vi börja inse att något är fel. Men det är svårt, bantning är vanligt i dessa kretsar. Det har gått ett år nu. Sen den där första tävlingen. Kring mat och vikt har det bara blivit värre, tills det blivit aningen bättre.

I helgen är det SM. Är det då ni som går där till invägning och till match, som små balettdansöser tunna i era o så starka kroppar, tömda på energi? För för mig går det fetbort.