Häromveckan fick jag BJJ-abstinens och pallrade mig lite motvilligt i väg till träningen för att checka läget. Det är verkligen jobbigt att ta sig dit, om man själv vet att det inte blir någon träning för egen del. Orsaken denna gång var att så fort jag blev kvitt ringormen i julas, åkte jag på en käftsmäll av influensan och gick ner typ 3kg. Det kanske inte låter så mycket, men på den här späda kroppen är det som att tappa 15kg. Ingen ork eller aptit och det blir ju såklart en ond cirkel, men det vänder lyckligtvis så småningom. I veckan drar jag utomlands för att moffa i mig käk på ett all-inclusive-ställe 24/7. Hoppas på ett bra resultat.

Hur som haver gick jag förbi träningen och kunde inte låta bli att hjälpa min klubbkompis, brunbältet GQ, med att ta hand om nybörjarna som inte hade Gi. GQ visade basic tekniker och sen tog jag över för att repetera och hjälpa de behövande. Att krälar runt på alla fyra och instruera, det var i princip det jag hade ork till.

Satan i gatan vad svårt det är att ge instruktioner till folk så att de förstår och att de sen verkligen gör rätt. Min träningsfilosofi är att man ska ha kul, få igång cirkulationen i varenda cell i kroppen och åtminstone ha lärt sig en ny sak efter ett träningspass. Det lyckas jag alltid med och jag gör mitt yttersta för att implementera målen i likväl nybörjare som mina träningspartners varje träning.
De eleverna jag fick hjälpa till att instruera denna gång, delades automatiskt in i två grupper; den ena bestod av två killar och en tjej och i den andra, två bröder som var 11 och 13 år.
Trion klarade sig hyfsat bra med att ta utföra teknikerna. Jag fick bita mig i tungan för att inte vara petnoga med vissa ´skönhets´detaljer, men huvudsaken var att de förstod konceptet.

De två bröderna däremot, var en riktig pärs. De var yin och yang personifierade. Lillebror var liten, smärt och hajade teknik och konceptet direkt. Ett praktexemplar vad gäller inlärningsbiten. Inga ord och inga visor. Schup schup. Så önskar jag att jag kunde vara. Storebror var modell 3 storlekar större och mest där för att puckla på Lillebror. Fel forum och definitivt fel sport, unge man. Jag började med att försöka vara så pedagogisk som möjligt, med att förklara väldigt enkelt och ge beröm när de gjorde rätt. Jag märkte dock att Storebror fortfarande inte ville/kunde ta in instruktioner utan gjorde allt för att kväva sin bror med sin vikt eller vrida huvud och lemmar av honom. Jag fick lov att byta spår på min LP-skiva och ´hotade´med att de inte fick sparras i slutet på lektionen. Det lugnade ner Storebror i ungefär tre mikrosekunder, sen fick jag nog.
– ”Hörru lilla köttbulle, nu får du lägga av. Din bror är redan som en tillplattad makaron och så försöker du krossa honom till småsmulor. Vill du att jag ska be några av de stora grabbarna göra köttfärs av dig, eller?” Sen drog jag till med några uppläxningsfraser på deras hemspråk. Båda bröderna började asflabba och blev sen som två fromma lamm. Jag fick lite dåligt samvete för min opedagogiska metod, men den funkade för stunden iallafall.
Storebror gjorde så gott han kunde och jag var väldigt noga med att ge honom extra mycket beröm. Efter en stund gick jag iväg till trion, men höll hela tiden ett öga på bröderna. De skötte sig. När jag sen kom tillbaka blev det High Chaparall igen. Jag tog ett djuuuuupt andetag av den syrefattiga luften i lokalen, men tillräckligt mycket syre fanns för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och påminna mig själv om att på mattan måste man vara professionell, använda sig av ett vårdat språk samt vara ett gott föredöme. Det var bara att bita ihop och köra på mitt normala första instruktörsspår på LP:n. När bröderna fortsatte att kivas efter flertalet tillsägelser fick de öva teknikerna på mig, istället för på varandra. Allt var sen frid och fröjd.
Efter passet tackade faktiskt Storebror mig för att jag hjälpt de båda under träningen. Jag blev förstås väldigt glad/rörd och gav honom en sådan där lilla-gubben-kärring-klapp på kinden. Det skulle jag inte gjort, för då började Lillebror att retas med honom och cirkusen var igång, igen… Mina sista ord EFTER att jag klev av mattan blev:- Nämen för i helvete grabbar! Nu får ni fan ta mej skärpa er! Inget jävla slafs och tjafs på mattan! Tack för idag!

*Jag vill ge en stor eloge till alla fantastiska instruktörer därute. Ni gör ett beundransvärt bra jobb!*

En annan sysselsättning jag har förutom att floppa som hjälp-instruktör när jag har träningsförbud, det är att fota på tävlingar, träningar och seminarium. BJJ-legenden Tererê höll ett seminarium i Södertälje förra veckan och eftersom jag inte kunde delta pga av en spricka i revbenet, lånade jag syrrans ’proffskamera’. Jag har inte riktigt hunnit lära mig alla inställningar än, men några hyfsade bilder fick jag ändå till. Oftast bränner jag av flera hundra kort, men de jag väljer att visa och spara är de som förmedlar något kul eller intressant enligt mitt tycke. Det kan vara en blick, en liten detalj, en rörelse, en känsla eller något som händer i bakgrunden. Här kommer en liten selection av seminariet:

Att vara med i matchen, men ändå inte…

Kärt barn/grappler har många namn, allt från pyjamasbrottare till namnet som min tyska vän myntade till mig: Brottas på du lilla brottsling.

Häromdagen på akuten läste jag rapport om en skadad BJJ-ista: Patienten har tränat brasiliansk judo.