Då är även NOC avklarat. Så skönt. Det blev precis så tufft som jag trodde och det gick precis som jag ville. Jag hade satt mycket på spel och byggt upp förväntningar inför den här tävlingen. Det var mycket som stod på spel. Jag har haft så blandade resultat sen jag kom tillbaka till Samurai och även om jag kände att jag var på rätt väg inför EM så var jag inte riktigt där jag ville vara. Efter EM har jag trots allt tränat klokt, hållit mig frisk och verkligen kännt formen komma tillbaka. Mina förväntningar var höga och jag vet inte riktigt vad jag hade gjort om jag hade förlorat den här tävlingen. Kanske var det för att förlust inte riktigt fanns med i beräkningarna som det gick som jag ville. Ett tag var jag besviken på att inte flera lilabältesdamer var anmälda men när jag förstod att jag förmodligen skulle få möta Sara Widgren förstod jag också att jag hade utmaning nog framför mig. Sara har en fantastisk tävlingsrutin och mycket erfarenhet trots att hon är mycket yngre än mig. Jag har haft förmånen att träna med Sara några gånger och jag visste precis vad hon gick för. Sara är ingen tjej som dyker upp på en tävling för att det är trevligt och skoj. Sara är där för att vinna och hon brukar få som hon vill. Matchen var 7 minuter rent krig. Poäng för poäng, fördel för fördel. Det var jämnt in i det sista. Jag kommer inte ihåg så mycket av matchen mer än att varje attackförsök från mig slutade i ingenting. Jag fick in mitt favoritsvep och plockade lite fördelar. Sara likaså. Under en ganska bra stund hamnade jag i nån obegriplig triangel där jag inte fattade vart jag skulle gå. Jag förstod att jag på något sätt behövde dra åt hennes arm men allt blev felvänt på nåt sätt och jag klarade inte av att tighta till den. Hon höll desstom i för kung och fosterland och jag fick bara inte loss armen. Till slut rullade jag tillbaka till guard och började om. Anledningen till att jag inte minns så mycket är för att jag hela tiden hade full fokus på att inte acceptera något underläge och aldrig ge mig. Det var ett framgångskoncept. Efter 7 helvetiska minuter såg jag på poängtavlan att det stod 2-2/2-2. Sara hade dessutom fått en varning för att under matchens gång ha stoppat in fingrarna innanför min ärm. Hennes varning gav mig segern.
Jag har aldrig tidigare,fFörutom möjligen VM förra året, varit så trött efter en match. Jag kände verkligen att jag gav allt och jag är glad att det räckte. Symboliskt är det här förmodligen min viktigaste vinst hitills just för att den ger mig ett kvitto på att allt jag gjort det senaste halvåret lönar sig.
Efter att ha njutit ett par dagar går jag tillbaka till klubben och jobbar vidare mot vårens övriga tävlingar.

Vi ses på mattan
Diana