I måndags gled jag in på Allstar gym för att prova på deras SW-och BJJpass. Det var trevligt att se några bekanta ansikten som tex gamla klubbkompisar och deltagare från MMA academy summer camp, samt en hel bunt med nya och mysiga människor. Passen leddes av svartbältet Alan do Nascimento och var riktigt kul.
Klubbens lokaler var fina med alla tänkbara träningsattribut och omklädningsrummen rymliga. Den största wow-faktorn för mig var helt klart träningsmattorna, av märket Zebra. F F vad makalöst skönt och mjukt det var att brottas på de och sådär perfekt `glidigt´.
Jag tränade tekniker, sparrades och hade mig, på båda passen som var efter varandra. Sista sparringsrundan kände jag dock att musten gick ur mig totalt och min träningspartner Ambar frågade mig vid två tillfällen om jag hade ont någonstans. Svaret blev ett ärligt, nej. Jag måste haft ett väldigt plågat ansiktsuttryck. Helt slut var jag i kroppen i varje fall efter veckors grapplingdvala. Efter träningen, på väg till tunnelbanan kände jag att jag rörde mig som en av Michael Jacksons dansare i Thrillervideon. F F vad ont i kroppen jag hade den natten. Varje gång jag skulle vända på mig i sömnen, resulterade det i att jag vaknade och var tvungen att använda min ena arm som lyftkran för att flytta på övriga kroppsdelar. Detta är konsekvens av att man överkonsumerat det goda och inte kört med måtta. Fast å andra sidan var det värt det, så klart.

Vid de tillfällen man är borta från träningen i en period, så inser man verkligen hur mycket den betyder för en. Jag har erfarit det ett par vändor och vid det här laget är jag alltid optimistisk, oavsett hur pissigt det än känns för tillfället. I höstas råkade jag ut för en skadeincident (jag blev oavsiktligt trampad på av en full, överviktig tjej i högklackat, som hade en kompis ridandes på ryggen) och min första och enda tanke efter att smärtan kom, var hur länge jag skulle vara borta från träningen. Jag hade inte en tanke på hur ful foten var, om jag skulle kunna jobba, skulle jag behöva opereras eller borde jag halta tillbaka och spöa skiten ur den skyldiga. I någon månad kunde jag inte stänga guarden pga smärtan, men dagen kom då jag blev helt smärtfri och guarden blev lika tight som alltid. Det enda som nu återstår ett larvliknande ärr på fotryggen.

I tisdags förmiddag gick jag på mitt första PT-pass med Kevin på Kampsportlabbet. Jag har 19 pass kvar. Då jag kvällen innan hade tagit ut mig på Allstar gym hade jag förstås träningsvärk. Det kändes som om jag hade en 8 storlekar för liten one-piece på mig, så mycket stramade det i kroppen.
Katastrof, var ett frekvent uttalat ord under passet, gällande min prestation. Jag värmde upp på löpbandet med en liten rask promenad. Sen var det dags för att jogga. Jag ’orkade’ i HELA 2 min innan kroppen reagerade med total kollaps á la ctrl+alt+delete. Det säger väl ungefär hur körd jag är i botten just nu med kondisen. Resten av passet gjorde jag några andra övningar och jag kan säga att jag skrattade hjärtligt över eländet.
Ljudet av poppande pop corn ljöd, ja så lät mina leder när jag skulle böja och bända på mig. Vid ett tillfälle frågade Kevin mig om jag var ledsen, då jag hela tiden påtalade hur uselt det gick, men mitt svar blev: ” Nej, herre Gud, jag tänker på hur bra jag kommer att göra ifrån mig på sista PT-passet. Jag kan ju inte vara i sämre form än vad jag är nu.”
Jag började sen fundera på om det var fel av mig att inte känna mig ledsen, gemene man skulle väl vara sjukt besviken på sig själv och kanske känna uppgivenhet, frustration eller vad vet jag. Nä, vad fasen ska jag tänka och känna negativitet, det blir ju så mycket bättre om man blickar framåt för att se ljuset i tunneln, som kanske ligger ett ljusår bort, men ack ändå ett ljus. Jag föreställer mig lite som om jag vore med i en film av typen ’mot alla odds’. Precis innan eftertexten börjar rulla så har jag nåt mitt mål och inte ett öga kommer att vara torrt, eller nåt.

Wow-faktorn på Kampsportslabbet enligt mitt tycke var värmeslingorna i omklädningsrummets golv samt sminkborttagningsservetter, tops, gummisnoddar och raklödder som fanns på toan för de behövande.
Efter passet blev jag glatt överraskad när jag kände att det var något i vägen under bänken där jag bytte om: En schuuuper schööööt vovve som sussade gott.

Vad gällde min tilltänkta viktuppgång som skulle ägt rum för ca 2 v sen, ja, den lyser fortfarande med sin frånvaro. Före -och eftervikten var densamma,typ 59,5kg Jag hade planerat och packat för att käka, styrketräna, jogga och sola. Det slutade med att jag bara åt och solade. Mitt D-vitaminlager hade tydligen tömts till sista molekyl innan resan och de lite mera fysiskt påfrestande aktiviteterna fick ge vika för livet som amöba. Lite hjärnstimulation blev det dock i form av läsning.
Under min barndom hade landet jag var i, berikat mig med fascinerande kunskap om dess historia, så nu tänkte jag lämna ett eget litet kulturellt avtryck med att donera några av böckerna till hotellet i faraoernas land…

Ps. Läste precis den här texten och blev lite rörd: