För varje vecka som passerar är jag en vecka närmare min tränings-och tävlingsresa till Rio. Tick tack, tick tack, ja tack!
Bara blotta tanken på att 30 dagar kommer vara fyllda med BJJ, gör mig minst sagt överlycklig. Jag har inga somhelst planer på att göra något annat än att träna, sola och om jag kan/får så vill jag verkligen hjälpa till på något dagcenter eller barnhem i en favela några timmar om dagen.

Jag har redan nu börjat planera in lite mera träning i min almanacka för att kunna anpassa mig till den tuffa träningen därborta. Min plan är att köra minst 2 BJJ-pass om dagen i Rio. Första dagarna blir det nog 1 pass/dag för att jag ska hinna acklimatisera mig. Trots mina förberedelser här hemma lär jag de första dagarna, vackla fram som Walker Texas ranger som ridit barbacka way too long. I dagsläget är jag skadefri och häromdagen märkte jag även att jag hade lite svårt att knäppa mina vårjeans, vilket betyder att jag ääääntligen börjar lägga på mig liiiite. På träningen väljer jag strategiskt mina sparringspartners för att minimera risken för att skada mig. Jag undviker de riktigt tunga (viktmässigt) motståndarna som inte riktigt än har kontroll på varken tekniker eller viktmassan. Än så länge har det funkat. Jag vet ju att skador och annat shit kan komma när man minst anar det, men om man kan dra ner %-halten och jag är mera avslappnad i kropp o knopp vid sparring, så är det helt rätt melodi för mig. Rent mentalt är jag kanske inte helt skadefri *host*, men är verkligen motiverad, glad och längtar som besatt till nästa träningspass.

Tid: När ska jag åka? Ja, jag vill ju passa på att tävla när jag ändå är på plats och även ha ett par veckors riktigt bra förberedande träning. 5 v blir perfekt. Hela juli och 2 dagar in på augusti blir det.

Plats: Vart ska jag träna och bo? Ja, eftersom jag stormtrivdes på Rico Vieiras klubb i Ipanema, så finns det ingen anledning att träna någon annanstans. Vad gäller krav på mitt boende så vill jag ha TV (för regniga dagar och för att träna upp min portugisiska), trådlöst internet (för att uppdatera och hålla mig uppdaterad), eget kök (för att inte käka frukost på café, lunch på kilograma och middag på churrascaria varje dag), en tvättmaskin (rena träningskläder är A och O) och sist men inte minst vill jag bo i närheten av klubben. Mina alternativ jag hade när jag skulle söka boende var att höra med bekanta, glutta på airbnb och hostelworld, eller chansa på att hitta något när jag väl är på plats. Jag fastnade ganska snabbt för en 2-rummare som ligger en liten bit bort från klubben åt andra hållet, i ett område som jag ännu inte utforskat. Ska bli riktigt spännande. Det enda som saknas nu är mitt pick o pack.

*Flashback från 2007* De första 3 dagarna i Rio och mina 3 sista, ur en kvinnas perspektiv…
¤ Mina första 3 dagar i Rio fick jag låna kläder av folk eftersom mitt bagage var försenat. En kväll skulle vi dra ut och käka middag på en lite finare currascaria. Kvällens outfit blev en röd fighter t-shirt med en massa tryck och ett par svarta fightershorts. Sexigt, kan tyckas om det hade varit rätt storlek, men så var det förstås inte i mitt fall. Jag hade heller inget smink, såg lite halvvild ut i håret och så höll jag en fotboll under armen. Blek var jag ju också eftersom jag var nykommen från Sverige. Jag hade t o m en framträdande mensfinne i ansiktet som skulle kunna misstas för pubertets acne. Jag såg nästan identisk ut som tonårsgrabbarna Lukas, Jocke och Jeppe som var med oss. De, charmiga tonårskids. Jag, en vandrande fågelskrämma. Ska väl tilläggas att mina boobies är av storlek myggbett så det kan ibland vara svårt att avgöra vad som är fram och bak på mig. Väl till bords tilltalade servitörerna mig Senhor (portugiska för Mr). Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. Så ofeminin var jag alltså. Fast ju längre middagen fortlöpte så märkte servitörerna att jag trots allt pratade väldigt ljust och de började pendlade mellan Senhor och Senhorita (Miss). Totalförvirring. Veckan efter gick jag tillbaka dit, men med ett annat sällskap, och då blev det minsann pretty woman effect. Oklart dock om servitörerna fattade att det var jag. Tänk vad lite maskara, solbränna, välkammat hår, ett sjysst linne och tight kjol kan göra…

¤ I närheten av klubben jag tränade på, fanns det ett hotell som jag passerade minst 4ggr om dagen. Där jobbade det alltid 2 hotelportierer åt gången. Varje gång jag gick förbi där själv, fällde de någon komplimang, djurläte eller busvissling. Att gå på andra sidan gatan spelade ingen roll. Jag totalignorerade de från första stund, eftersom jag varken faller för sådant eller kände behov av att behöva bekanta mig närmare med de.
I början på sista veckan av min vistelse i Rio hade jag blivit gipsad i smärtstillande syfte, då jag kraftigt stukade foten på VM under helgen. Det innebar att jag fick gå med kryckor modell första världskriget, sådana där som man kan stödja armhålorna på om man så behagar. Fy bubblan vilka hiskliga skavsår man fick. Även om jag inte kunde träna, stapplade jag skapligt iväg med kryckor och gipsad fot till träningen ändå, förbi hotellet. Hör o häpna, hotellportiererna sa inte ens halv sju, nada, de tittade knappt åt mitt håll, totaldissade mig, som om jag hade spetälska eller nåt. När det återstod 3 dagar kvar innan avresan, valde jag att ta bort gipset. Vad hände då när jag passerade hotellet; jo, hyenorna satte igång igen med fullt artilleri…

Skönhet ligger ju som vi alla vet i betraktarens ögon.
Vetskapen om att bilden nedan är BJJ-relaterad gör den nästan lite vacker. Om man läser (ser) mellan raderna (märkena) kan man konstatera att det gått tufft till för att få in stryp som sitter.

Häromdagen hade jag med mig min jobbarkompis Lotta och hennes son David. Lillkillen hade provat på capoeira i skolan och blivit såld, så nu ville han känna pulsen på lite flera kampsporter. Ingen av de ville provträna så de satt snällt i klubbens soffa och tittade på. De verkade tycka det var lite häftigt och kul. Jag bedyrade ofta att det är sååå mycket roligare när man själv är med och brottas än att bara titta på. Vi får se om de brottas med mig någon gång.

Klapp och tack!