Det är ju typiskt att jag skrev om vikten av att lära sig vila för ett tag sen för nu haar jag fått mer vila än jag nånsin önskat mig.
Ofrivillig vila är verkligen det värsta som finns.
Jag har så mycket energi i kroppen. Så mycket sug efter att få sparras, utvecklas, träna på nya tekniker och slipa på de gamla. Jag känner mig mer mottaglig för nya saker än nånsin men kroppen säger stop.
För knappt två veckor sen fick jag en bristning i baksidan av låret som gjorde att jag fick vila i flera dagar. Efter ca en vecka började jag långsamt sparra lite grand och jogga lätt. Läkningen har gått bra och jag har verkligen lyssnat på kroppen för att inte förvärra något. Igår kände jag mig fullt återställd och såg med stor glädje fram emot att få åka och träna. Dessutom var det en gammal klubbkamrat som är på tillfälligt besök på klubben, som skulle hålla i passet och visa massa awsome saker som han är bra på. Jag såg helt enkelt fram emot träningen ungefär så mycket som man kan se fram emot ett träningspass men bara någon timme innan passets start började jag känna av en ömmande smärta i knät. Jag kan inte komma på att slagit i eller överansträngt knät på något sätt eftersom jag verkligen varit försiktig de senaste veckorna. Jag har heller inga generella prooblem med knäna så jag fattar inte alls var det kommer ifrån. Smärtan var till en början inte så farlig utan mest irriterande men efter uppvärmning och lite teknikgenomgång så blev läget värre. Jag fick kliva av mattan efter första sparringronden och sätta mig i ett hörn och titta på när andra roar sig. Det var omöjligt att fortsätta. Jag blir så snopen när det blir så. När man kommer till ett pass med massa energi och förväntningar och så faller man platt innan man ens börjar. Det är så orättvist. Till råga på allt så är det landslagsläger i helgen. Det kommer bli 3 intensiva dagar med mycket träning och jag behöver ha en fungerande kropp. Så nu är det vila på heltid och ipren som gäller fram tills fredag. Jag känner mig jävligt orättvist behandlad just nu trots att det inte är någon annans fel att jag är trasig. Jag försöker tänka positivt och tänka på alla framsteg jag gjort under terminen men det är svårt att inte gräva ner sig när jag inte får göra det som gör mig glad.

Vi ses på mattan.. .friska och hela förhoppningsvis

Diana