Så där. Nu är ÄNTLIGEN tävlingssäsongen över och jag avslutade den med en andraplacering i SM. Det känns väldigt bra att nu få varva ner lite och ha några veckor där jag inte behöver tänka på några tävlingar, träningar och dieter utan göra lite det jag känner för. Fokusera lite mera på andra saker. Den senaste säsongen (från EM och framåt) har varit lika lärorik som utdragen och varenda cell i kroppen skriker efter semester.
Det har varit jättesvårt att ladda för den här tävlingen. Jag gav mitt allt på VM och jag kände verkligen att jag redan där hade behövt ett uppehåll. Väl hemma väntade en galen arbetsvecka med massa nattskift så det tog nästan två veckor att bara bli av med jetlagen och komma tillbaka till en dygnsrytm.
Dessutom verkade SM som arrangemang hamna lite på glid då det varken fanns en hemsida med information eller någon möjlighet att anmäla sig förrän ganska tight inpå. Ett tag funderade jag på om det över huvud taget skulle bli något och ganska snart förstod jag att det i vilket fall som helst bara blir jag och Ida Hansson i min viktklass. Hur laddar man för det?
Jag bestämde mig i alla fall några veckor innan SM att jag var i så bra form som jag kunde bli. Någonstans minns jag att någon sa att många atleter oftast övertränar inför stora mästerskap och att till exempel OS-deltagare är i sin livs bästa form 2 veckor efter OS. Jag bestämde mig för att det var så och att jag helt enkelt var i mitt livs bästa form 2 veckor efter VM. Så min strategi blev att helt enkelt dra ner på träning, fokusera 100% när jag är där och fylla vardagen med andra roliga saker för att helt enkelt hitta lite motivation igen.
När deadline för anmälan närmade sig stod det plötsligt klart att jag inte skulle få nåt motstånd i min klass. Jag försökte ta kontakt med förbundet för att bli uppflyttad till -74 där det var två tjejer anmälda. Jag fick då svaret att jag antingen kunde ligga kvar ensam i min klass och få fulla rankingpoäng eller flytta upp och tävla om rankingpoängen. För mig var det inte ens ett val. Jag ville tävla för mina poäng.
Först fick jag möta Maria Leites som jag haft förmånen att träna med några gånger på landslagslägren. Jag får inte knas på den tjejen riktigt och det märktes nog. För första gången i mitt liv blev jag varnad för passivitet (hon också). Domaren tyckte inte att vi gjorde något. Jag tyckte att jag gjorde vad jag kunde för att komma in för nedtagning för jag ville inte dra guard men efter den varningen blev jag helt enkelt tvungen. Så det blev guard och svep. Efter en stund (mins inte hur det gick till får kolla på filmen) hamnade jag i turtle och Maria fick tag i ett slag. Hon jobbade på en clock choke och efter vad som kändes som en evighet av syrebrist lyckades jag vända upp och dra guard på nytt. Som ett sista halmstrå försökte jag fånga in henne i en triangel men där gick tiden ut och jag stod som segrare med två pyttesmå poäng.
I finalen fick jag möta Janni och efter först dubbla guarddrag och sen upp och sen ett guarddrag från Janni fick jag lägga resten av tiden på att försvara mina fötter. Janni kan sin grej. Inte så mycket att säga om det. Innan matchen minns jag att jag tänkte jag ska fan ta henne för är det nån jag vill besegra just nu så är det Janni. För hon är helt klart grymmast. Men Janni gjorde det hon gör bäst. Hon tog kommando och lurade mig precis dit hon ville. Efter knappt 3 minuter fick hon in ett finfint fotlås och därmed var SM slut.
Jag är trots allt nöjd med min prestation för den här gången och varje förlust motiverar mig till att lära mig nya saker.
Just nu ser jag dock fram emot lite mera avslappnad BJJ-träning, massa styrketräning och en skön sommar.
Hösten kommer bli grym

Vi ses på mattan
Diana