Face the reality…
Då var en av mina bästa somrar över. 5v i Rio. Jag har tränat, tränat och återigen tränat BJJ, träffat nya vänner, hängt på stranden, ätit gott… Kan inte riktigt fatta att jag har varit där. Som jag hade längtat och när jag väl kom dit kändes det som att jag fortfarande drömde.
Vad tusan är det som är så speciellt med Rio? För mig är det ALLT! Människorna, naturen, kulturen, dialekten, men främst för att man kan träna BJJ nästintill obegränsat mycket. Bra BJJ. Sjukt kul BJJ.
Istället för att skriva en avhandling låter jag några foton därifrån tala…

Face the face…
Vare sig man kommer till en klubb i Rio, en här hemma eller går på en BJJ-tävling, så kommer man ju inte undan med att se ansikten. Fullständigt ofrånkomligt om man inte är blind, att det råder total solförmörkelse o elektriciteten gått eller att man kommit fram till `brottsplatsen´ på helt fel tid på dygnet. Hur som haver. Det man möts av och som skiljer sig från de ansikten man ser på stan, är just uttrycken med den underliggande gemensamma nämnaren, BJJ.

Nya ansikten. Bekanta ansikten. Glada ansikten. Vidriga ansikten. Nyfikna ansikten. BJJ-sugna ansikten.
Hoppfulla ansikten. Besvikna ansikten. Upprymda ansikten. Förvridna ansikten. Bekymrade ansikten. Vackra ansikten. Stolta ansikten. Ledsna ansikten. Grymt söta ansikten. Revanschsugna ansikten.
Ja, listan kan göras lång.

Det som fascinerar mig lite är förståelsen man har bakom uttrycken i ansiktena, känslorna. Den där igenkänningskänslan av allt slit och hård träning, på gott och ont, som lett fram till det där extra glada leendet på t ex en tävling när man vunnit. Eller det där ledsna ansiktet som man själv haft när det inte gått som man velat. Många gånger när man möter en ledsen kompis som t ex förlorat en match o har ett besviket ansikte, så är det ju inte alla gånger så lätt att veta vad man ska säga eller göra. Alla är vi olika. Oftast räcker det med att man utbyter en blick som ger ett kvitto på att; ’Ok , jag ser hur du mår och jag vet hur det känns. Kom till mig för tröst, jag finns här om du behöver det’. Eller att man bara lägger armen om personen och inte säger något. Eller att man tröstar med uppmuntrande ord. Likväl när man ser ett glatt ansikte så räcker det många gånger med ett leende tillbaka o det osagda blir sagt med ett glatt ansiktsuttryck; ’Jag vet hur du känner dig. Grattis. Bra jobbat’.
För en del som tävlar är det ett oerhört stort stöd att se bekanta ansikten runtomkring sig. Ibland när man står på mattan och ska gå match, kan det bli lite snurrigt i kolan av att titta ut över publikhavet för att hitta sin klick med supportrar. Vissa gånger hinner man registrera massa ansikten innan man hittar rätt. Typ, där sitter de från den klubben, vad f*n har hon på sig, sen när blev de ett par, wow vilka sjyssta klubbtröjor, han har skaffat ny frippa, naaaw hon är på tjocken, oj har de åkt ända från Sydafrika för att tävla, men shit lillpojken har fått skäggväxt, fettokissen du kanske ska tugga EN korv med bröd åt gången innan du sätter i halsen. Där, där är de ju! Ansiktena som gör mig glad.

En annan sak jag reflekterat över är när man i början på ett träningspass kan se en skock med okända ansikten. Man har ingen som helst relation till de, förutom den uppenbara nämnaren, att vi är där för att träna BJJ. I slutet av passet ljuder en annan melodi. De okända kan fördelas in i olika fack i associationsbanken för ansikten. De kan antigen ha en positiv eller negativ inverkan på en när deras anleten uppenbarar sig på ens näthinna nästa träningspass.
Man kanske har skämtat med de, sparrats med de, fått hjälp av de, hjälpt de, imponerats av de och givit beröm, eller vice versa. Ibland kanske man inte ens har pratat med eller rört vid de, men man har sett de. De är nu bekanta ansikten.

Face to face…
Vissa gånger när man står och väntar på sin tur i ledet för att köra ’Herren på täppan’ ( ett antal fasta personer på mattan som ska sparras med resten), så finns det ju en inre önskan om vem man vill köra mot och vem man för sitt liv inte vill möta. Oftast brukar känslan vara som starkast över den man absolut INTE vill sparras mot. Klart som korvspad att i 9 fall av 10 råkar man ut för just den personen. Sen när man förlikat sig med oturen så får man efter ett par rundor helt plötsligt chansen med den personen man sett framemot. Man kliver fram och klappar för start, när klockan piper o tränaren säger att tiden är ute. Optimist som man är så tänker man att nästa gång har jag nog mera tur. Riktigt så här illa är det ju förstås inte, men en reflektion icke att förringa.
Vad är det då som får en att inte vilja köra mot en viss person? Ja anledningarna kan vara många, som exempelvis; allt ifrån att personen alltid lyckas skada en, har en kroppsodör som inte alls skulle kännas så påtaglig om personen befann sig i en kloak, brist på ödmjukhet.
Vad är det som får en att vilja köra med en viss person? Även där kan man rabbla på, men t ex att personen är grymt bra och att man lär sig något varje gång, har en skön stil, är rolig, ödmjuk.

Face the future…
På måndag börjar en ny resa för mig. Jag kommer att träna tre månader på en klubb som jag fastnade för i början på året. Stället har flera timmars träning i veckan som passar mitt schema alldeles ypperligt. Visserligen ligger klubben ca 1.20h från mitt hem, men jag har ju varit med förr. Det är bara att ladda upp med böcker, käk och musik att ha på tåget dit. Till hemresan bör jag packa ner en tillräckligt stor platspåse för att trä över huvudet, då jag kommer somna som en klubbad säl, med halvöppna ögon, helöppen mun och nicka till med huvudet femtioelvatusen gånger som när man dra i snöret på en spratteldocka.
Det enda jag oroar mig för är att det utan tvivel kommer råda ett eller flera snö-SL-kaos i år igen, då vintern tar sitt brutala grepp om Sverige. Vill inte ens föreställa mig hur jag skulle må eller göra om jag inte kom fram till träningen en dag. Jag lyfter ett varnande pekfinger åt SL-redan nu: Gud nåde er om jag missar en träning!!!
You don’t wan’t to face this face…

Må gott och rulla flott!