Förra veckan var premiärveckan för mig på min nya klubb. Klubben heter Allstars gym. Jag kunde inte ha fått ett varmare välkomnande första dagen jag var där, än en supergo kram och ett ”Välkommen till familjen”, av huvudtränaren Andreas Michael. Honom blev jag bekant med på MMA academy summercamp för några år sen när jag jobbade där och blev kallad för ’camp-mom’ av Brandon Vera.
På Allstars gym brukar Andreas hålla bl a fyspass kl 7.00 på morgnarna och jag ska verkligen försöka att ta mig dit någon gång. Kommer jag gå därifrån som en människa efter passet eller kräla på armbågarna som en strandad/manglad/filéad sjöjungfru? Det återstår att se.
Jag tycker att jag har börjat få rutin på träningsupplägget för hösten vilket känns superbra. Så fort jag går ut från klubben räknar jag timmarna tills jag ska komma tillbaka. Jag har hunnit bekanta mig med en hel del nya människor, men glatt överraskande också är att ungefär 15 personer som tränar BJJ/SW där är gamla klubbkompisar.

En dag på ett SW-pass när vi springer i en cirkel på uppvärmningen, så får jag en liten lätt tackling/puff på axeln bakifrån. Jag vänder mig snabbt om, för jag tror av gammal vana att det är någon jag känner som småbusar med mig. Icke! En för mig helt okänd lintott tränger sig förbi och börjar springa framför mig på ’min plats’. Det fanns knappt en halv meter mellan mig och den killen jag först sprang bakom, så det var inte så att jag sölade och hade värsta mellanrummet. Jag tittade bakåt och såg att det var flera meters avstånd till nästa person, vilket innebar att jag nu var sist i ledet.
Varför i hela friden ska man behöva tränga sig före? Värma upp ska vi ju alla göra så vart man hamnar i cirkeln spelar ingen roll, trodde jag. Bevisligen så gör det en stor skillnad för vissa. Jag var precis på väg för att upplysa honom om vett o etikett, när han från ingenstans börjar att skuggboxas frenetiskt mot killens rygg som sprang framför. King Kongs albinoavkomma på crack, skulle jag vilja beskriva scenariot. Jag kände hur mina ögonbryn gjorde en brygga över min höga panna och snuddade min nacke, av förvåning. Jag kastade en blick på tränaren som även han registrerat spektaklet. Uppvärmningen avslutades och vi satte igång med teknikträning. Jag höll ett öga på Rocky Balboa under träningen för att se om han skötte sig och det gjorde han. Annars hade han minsann fått en uppläxning som heter duga. Jag kanske överreagerar, men några gånger för mycket har man haft med muppar att göra på träningarna och jag har ingen större lust att bli skadad eller för den delen se någon annan bli det.

Ibland kan jag pladdra på i 180 utan att riktigt reflektera över om det jag säger är lämpligt. Innan ett pass förra veckan satt jag på en bänk, när det kom fram en kille som febrilt letade efter sina strumpor. Min kommentar: ’De har jag stoppat upp i bh-n för att fylla ut den’. Kanske inte det första man säger till en okänd person, men han var lika bubblig och social som jag så vi fortsatte att snacka en stund till o sen frågade han vad jag jobbar med. Jag lät honom gissa. Hans svar blev: ’Som säljare, för att du pratar så mycket.’
Eeeh ursäkta mig?! Han var ju för fasen mera pratkvarn än mig.

En som innehar svart bälte i pladder och grodor är en kollega på mitt jobb. Nästan varje gång vi jobbar så kläcker hon ur sig något utan att tänka till och får mig att tjuta av skratt.
Häromnatten hade vi ett superlugnt pass på akuten. Jag satt i receptionen och hade knappt några patienter att ta emot på 10h. Natten efter var vi samma gäng som jobbade o innan vi gick på reflekterade vi över föregående natt. Min kollega säger då: Ja, de vände väl i dörren när de såg att Dusi satt i receptionen o tänkte ’Oh shit där sitter hon, Södertäljes egna sumobrotterska’.
En annan gång skulle hon förklara vad hon hade sett på sin semester:’ Alltså du förstår, tjejerna dansade laptop i killarnas knä.’
Lättroad är väl ett ord som kan beskriva mig…

Något annat som roar mig och som får mitt hjärta att bli varmt, det är barn. De är helt underbara. Därför har jag börjat assistera en av Allstars tränare, Robson, då han håller i BJJ-barnträningarna. Han är verkligen jätteduktig med barnen.
På torsdagens träning var det 14 barn och drygt hälften flickor. High five for the girls! Who run the world…
Detta pass hade Robson inte bara mig som assistent utan även en kille som heter Viktor. Både Viktor och jag kände oss lite möra i kroppen efter föregående kvälls 2h BJJ sparring. Det var ungefär 4 barn jag kände igen från förra gången, men resten var nya små filurer. Jag kan inte låta bli att klappa de allihopa på huvudet så fort jag får chansen för att de är schåååå schöööötaaa. Visst finns det några av kidsen som kanske har en liten speedy Gonzales-gen, men det ser jag som en utmaning för att hitta på knep för att hålla deras fokus på vad det är de ska träna på just för stunden. Det lilla barnet i mig ligger nära till hands och det ska inte mycket till för att jag ska slukas upp av stämningen och leka av mig. Typ ett förvuxet barn på 186cm, medan alla de andra barnen når upp till naveln på mig.
Jag njuter av varje sekund jag är där och ser på hur kul de har, hur de kämpar, blir frustrerade, frågar om hjälp och kommer med sina reflektioner på allt mellan himmel och jord som kanske inte har med träningen att göra. Jag tänker på hur fantastiskt det kommer att bli att se de förhoppningsvis gå sin första match och hur de kommer utvecklas genom åren för att bli glada och grymma BJJ-fighters.
På väg hem var det en pappa som tackade så vänligt för ett bra pass, då hans två söner hade tränat. Han tyckte att atmosfären på träningen var underbar att se och att det vinnande konceptet för en lyckad barnträning är att man tycker om sporten och barn. Jag instämmer till fullo.

Klapp och tack! ; )