Veckan började med ett SW-pass på måndagen och direkt efter det skulle jag kötta på med ett BJJ-pass. Trodde jag…
Fyra minuter in på BJJ-uppvärmningen var jag tvungen att avbryta. Jag var vrålhungrig, sliten, kvävdes lite lätt av den syrefattiga luften och jag producerade så mycket värme per capita så hälften skulle räcka till att smälta Antarktis på ett ögonlock. Väl inne i omklädningsrummet fick jag stå med hårfönen (kallfunktionen) ett par minuter för att kyla av mig så jag kunde fungera som människa igen. Fortsätter det såhär kommer jag nog lagom till att snön faller i vinter att rulla mig i snödrivorna utanför klubben.

När jag väl var avkyld mumsade jag i mig lite mellis och kände att jag ändå ville hänga kvar på klubben. En gammal träningskompis var förbi med sin dotter på fyra år som jag passade på att busa med. Favvoleken blev tjuv och plis. Just precis, P.L.I.S. Lill-tjejen hade ett uttal som om hon vore uppväxt och boendes på Lidingö och inte hemmahörande i Södertälje socken. Sen hittade hon på egna regler som ex att när hon sa: -’Sluta’, så betydde det sluta. Fast när jag sa samma sak så räknades det uppenbarligen inte, utan jag fick finna mig i att bli kittlad och ’torterad’ av lilla-Madame tills hon tyckte att jag fått nog.

På tisdagen var det SW-pass igen. Inga konstigheter på det passet. Eller jo, en liten sak bara. Vi skulle träna på butterfly guard. Killen jag körde teknik med envisades med att det hette bläckfisk guard. Jag kanske har missat något om att det i vissa kretsar heter just bläckfisk guard. Med största sannolikhet trodde han väl att butterfly heter bläckfisk på engelska. Jag upprepade ordet butterfly ett par gånger för att hans engelska-polett förhoppningsvis skulle trilla ner. Inte denna gång dock. Inte mitt jobb att leka språkplis.

Efter några sparringsrundor i slutet på passet fick jag köra med en kille som heter Joao. Vi lärde känna varandra på BJJ-klubben i Rio i somras. Han kom hit till Sverige för någon månad sen, för att plugga på KTH i ett år och då passar han på att träna på Allstar. Han är en av mina favvosparringspartners, dels för att han har en avslappnad stil när han kör, men främst för att han påminner mig så mycket om den underbara tiden jag hade i Rio. Om jag inte kan vara där nu, så får en liten del av staden vara hos mig på träningen. Det räcker gott och väl. När jag ändå snackar brassar så måste jag nämna en av mina tränare, Robson. Även han en brasse som håller mig på ett strålande glatt humör. Jag skulle ju trä en kasse över huvudet varje gång jag skulle sova på tåget hem. Trodde jag…
Jag har numera nämligen sällskap av honom ända fram till sista pendeltågsstationen. Det är underhållning och prat i ett. Som brasse är han väldigt framåt och mer ’in your face’, än vad en ’vanlig’ Svensson utan bokstavskombination skulle vara. Han skojar friskt med folk på t ex tunnelbanan och pendeln. Ibland så att t o m jag tycker att det kan bli liiite pinsamt, men alla tar honom på rätt sätt och ler stort tillbaka. Charmigt, är ordet. Mycket skratt blir det.

I onsdags var det BJJ-sparring för hela slanten. Bland det roligaste jag vet.

Igår var det dagen då jag skulle få hålla i mitt livs första BJJ-pass någonsin. Som pricken över Jippi i:et, så var det just i barnklassen som denna händelse fick äga rum. De var ett dussin barn, varav 2 helt nya små ansikten för mig. Jag var noga med att lära mig allas namn. Ett viktigt verktyg när man behöver få deras uppmärksamhet då de ligger i en brottar-ormgrop och försöker ta död på varandra. Passet gick faktiskt över förväntan bra. De gjorde för det mesta det jag bad om och vi tränade på två basic tekniker; passera guard och höft-bump svepet. Jag försökte fördela min tid på alla lika mycket. Det blev lite svettigt vissa stunder då jag fick gå emellan alla barnen och se till så att de gjorde det de skulle.

En liten incident från passet som kommer att etsa sig fast i mitt minne var följande:
När jag höll på att visa en teknik, svepte jag med blicken över alla barnen för att se om de hängde med. Jag stannade plötsligt upp vid en av killarna och mitt adrenalinpåslag sköt i höjden av förskräckelse. Allt detta utspelade sig i en mikrosekund, innan jag verkligen förstod vad det var jag såg. Det kändes dock som en evighet. En av pojkarna låg på rygg och det kom fradga ur munnen. Det skummade rätt rejält. Herre min Je, den här ungen krampar! Trodde jag…
Verkligheten kickade snabbt in och det som utspelade sig var att pojken låg och blåste spottbubblor. Så mycket salivproduktion som gått åt att pryda hans lilla mun har jag då aldrig skådat för detta nöje.

I veckan rotade jag fram mina vinterjeans. De använder jag när långkallingarna åker på. Trodde jag…
Jag kan numera inte knäppa igen de. Jösses Amalia! Jag har gått och blivit med en storlek större. Me like!

Må Gott & Rulla Flott!