Så nu kör vi.
Mitt namn är då Alexis Tommasin 26 år ung och bor just nu i Strängnäs, jag har provat alla sporter i världen känns det som. Allt ifrån bowling till hockey,fotboll, ishockey, pingis och mkt mer. Men inget av sporterna har gett mig något, inget har gett mig lika mkt som kampsport.

Jag började med kickboxning när jag var 17 år och minns att jag var helt fast efter första träningen. Jag ville bli bäst i världen (det vill jag oftast bli) det vart jag dock inte, långt ifrån. Jag gick en match och förlorade på poäng, dra åt helvete  med kickboxningen tänkte jag och fortsatte ett tag till.

Efter några år sadlade jag om till MMA, på den tiden kallades det dock Shootfighting. Min vän frågade om jag ville följa med och träna på en klubb i Mariefred, så jag hänkade på. Provade, hatade. Gick hem.
Men jag gav MMA flera chanser, jag slutade och började minst 10 gånger. Jag klarade inte av brottningen, att brottas med svettiga män på en plastmatta, lukten, fukten. Fan vad vidrigt, jag hade inga problem med att stå upp och sparras – det älskade jag. Det finns inget bättre än en välförtjänt käftsmäll under en sparring. Jag var 21 år och hungrig.

MEN. Det finns alltid ett men. Jag var fortfarande inget stort fan av MMA. Så fort det vart drillar och skit på backen så vägrade min hjärna och kropp att försöka lära sig. Så jag slutade. Igen.

Jag flyttade från byn till Stockholm, här skulle jag jobba med försäljning. Det vart mycket festande och pizza, det vart mindre träning. Det vart faktiskt ingen träning alls. Och till slut så stod vågen på 113 kg.
Jag hade alltså gått upp ca 40 kilo på nästan 3 år. I totalt panik så började jag leta efter en MMA-klubb i området och hittade VBC, jag gick in och vart välkomnad av Bobby Rehman. Jag gillade honom från första början, Bobby ser inte direkt ut att vara mycket till världen, lite mullig och världens snällaste ansikte men jag hade googlat han innan och sett hans matcher på Youtube. Han är en beast. Jag vill också vara en beast.

Bobby fick mig för första gången att gilla MMA, han var exakt så ja ville att en tränare skulle vara. Jag är ingen talang men Bobby gav sig tiden att lära ut på ett pedagogiskt sett som jag uppskattade. Jag körde på några månader och gick ner 10 kilo, fortfarande skeptisk mot själva grapplingen men jag lärde mig iallafall mer nu.

Efter ett tag så tröttnade jag på Stockholm, sa upp min lägenheten, jobbet och i samma veva så sökte jag till en skola i Chile för jag kände att jag behövde en ny miljö. Flyttade hem till morsan, kontaktade Skyes Gym i Strängnäs och fick hjälp av en PT med matschema och träning.

För att göra en lång historia kort. 5h träning om dagen resulterade att jag vägde 85 kilo när jag satte min rumpa på planet till Chile för att studera där 1 år.  Väl i Chile fortsatte jag min träning och hittade en BJJ klubb.
Gracie Valparaiso, än idag så vet jag inte om klubben är en ”äkta” Gracie Akademi. Men jag ställde iallafall upp i någon form av nationsmästerskapet och haffade hem ett guld till Sverige efter en slam och en otekniskt Americana.

Kom hem till Sverige och fortsatte träna som vanligt, ingen grappling eller MMA då det inte fanns någon förening i Strängnäs. Men fortsatte leva hälsosamt.

Mars 2014 så satte jag för första gången på mig en Gi, (i Chile hade jag bara kört utan) Jag började köra på eTuna Rollers i Eskilstuna. Ett gäng sköna grabbar. Och jag hade äntligen börjat fastna för grappningen, jag började gilla det mer och mer. Jag fick ganska snabbt samma hunger som när jag var ung och ville bli bäst i världen på Kickboxning.
Känslan nu är dock starkare, ställde upp i SGL efter 2 månader av träning och vann 5 matcher på avslut, och fick den där boosten. Att få sin hand höjd som vinnare är världens bästa känsla, jag ville ha mer. Körde min första BJJ tävling i Bålsta månaden efter och vann min första på poäng, andra matchen gick inte lika bra.
Dålig viktnedgång och nerver satte käppar i hjulet. Jag vet att den förlusten var orutin.

Till själva poängen.

Nu är jag fast i grappling, jag andas grappling, jag tänker grappling, jag mår bra av det.
Tänkte att det kunde vara intressant att skriva om min resa till nya färger på bältet och nya guldmedaljer runt min hals, så häng med mig när jag skriver om min träning på Hilti Västerås och eTuna Rollers.

Nästa inlägg ska handla om mina klubbar jag representerar och vad jag har för tävlingar på G.

(här är mina galna kamrater, jag är han som spanar in sin svettiga arm längst ner)

Brottarkram / Alexis