Jag tror det är bra för en. Förstå mig inte fel, det är inte som om ett dåligt självförtroende hjälper en framåt i livet. Men att kunna ifrågasätta sig själv, sina intentioner och sin kapacitet är i min mening oerhört nyttigt och en av de viktigaste byggstenarna för mentalt välmående. Hur blir man bättre om inte genom att ständigt utvärdera och kritisera sig själv? Motgång föder utveckling och utveckling är väl det vi människor strävar efter sedan barnsben? Ibland är det du själv som måste ”skapa motgång” om du inte stöter på hinder naturligt och det är just då tvivel kommer in i bilden.

Ju djupare kärleken till jiu jitsu rotar sig i min själ ju mer ser jag på saker genom ”the jiu jitsu lins”, en synsätt jag hört svartbältet Nic Gregoriades prata om. På mattan märkte jag snabbt att man inte blir bättre utan att ständigt försöka ta sitt game till nästa nivå och detta går åtminstone enligt mig inte att uppnå på bättre sätt än att dels lägga ner så mycket tid som möjligt på träningen och dels genom att ständigt utvärdera sig själv. Jag vet när jag lämnar mattan efter ett bra pass och vice versa och det är just då jag av en eller anledning presterat sämre som jag verkar lära mig mest. Det kan tyckas märkligt till en början men vid närmare eftertanke är det inte mer än logiskt. Man lär sig genom misstag, det är de flesta överens om.

Om jag exempelvis är påväg hem efter ett pass jag inte riktigt är nöjd med försöker jag först och främst samla mig; det finns ingen anlednings att kasta oförtjänt mycket skit på sig själv och gräva ner sig i ett hål för att man gjort dåligt ifrån sig. Allt i livet går upp och ner, så är det bara. När jag väl lugnat mig försöker jag lista ut exakt vad det är som stör mig; att intala sig själv att allt är bra och inte ta itu med vad man gjort dåligt är långt ifrån ett vinnande koncept, tro mig. Av egen erfarenhet vet jag att det inte heller hjälper att förtrycka känslan av besvikelse över ens egna brister. Jag försöker alltid komma fram till exakt vad det är som stör mig – vare sig det handlar om en enstaka sak jag kunde gjort bättre, en triangel jag släppte för enkelt, en rond jag inte var hundra procent fokuserad i eller helt enkelt att jag var för trött för att prestera på högsta nivå.

När jag väl listat ut vad jag gjorde dåligt byts fokusen till hur jag ska göra vad det nu handlar om bättre nästa gång. ’Varför släppte jag triangeln? Jag var trött, jag stod inte ut med mjölksyran i benen..’ Vad det än är gäller det bara att hitta den bästa lösningen på problemet och åtgärda det vid nästa möjlighet som visar sig. Svårare än så är det inte, för mig åtminstone.

Med det sagt är det enkelt för mig att sitta på min höga häst och säga att ’det är väl inte svårt, gör som jag gör’. Jag vet att det inte riktigt fungerar så för alla andra och att olika personer ser på livet ur annorlunda ögon. Sen har det även krävts mycket slit för att faktiskt komma till den punkt då jag uppriktigt kan utvärdera mig själv (oftast väldigt självkritiskt) på en nästan daglig basis utan att bryta ihop. Det tar tid och det är jag väl medveten om.

BJJ gör dig ödmjuk. Du tvingas hantera den verkligaste av verkligheter varje dag och därigenom har det blivit enklare för mig att kritisera min egen person. Jag är inte perfekt (långt från det) och det vet jag. Man lär sig hur löjligt enkelt det är för en fullvuxen man (ibland inte ens en man – det finns gott om kvinnor därute som inte skulle ha några svårigheter som helst med att strypa ut mig) att kasta omkring en och det tror jag är en på alla sätt och vis bra ”reality check” att få på permanent basis. Det värsta (och det bästa) är att det aldrig blir enklare – just när jag börjar sväva lite väl högt stöter jag alltid på någon som enkelt tar ner mig på jorden igen. Någon som gör det smärtsamt klart för mig att vad jag än gör och hur mycket jag än tränar kommer det alltid finnas gott om folk som kan göra vad de vill med mig. På så sätt är det bra att bli strypt.