Det är något jag lärt mig att verkligen tillämpa på senare tid. Jag börjar få en bättre bild av vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra, främst vad gäller träning, vila och kost. Idag vet jag när jag tränar för lite, när jag går över gränsen till överträning och därigenom blir det allt enklare att lägga upp träningen på allra bästa sätt för optimal prestation. Exempelvis; Idag blir mitt sjätte pass i rad och tro mig, det känns. Benen värker, greppen är svaga, jag har allmänt låg energi och finner det svårare än vanligt att koncentrera mig. För många skulle detta vara tecken nog för att skippa ett eller ett par pass. Men inte för mig. Varför? Låt mig förklara;

När jag kliver ut på mattan om drygt fyra timmar vet jag att jag har en begränsad andel energi att göra av med. Jag kan inte gå fullt ut i alla ronder utan måste medvetet spara kraft för att klara mig igenom hela passet och samtidigt prestera relativt bra. På så sätt lär man sig sina begränsningar och kanske viktigast av allt – HUR det känns att gå förbi utmattning och HUR man faktiskt överlever i detta stadie (mycket annat lyckas åtminstone inte jag med, i synnerhet inte när jag rullar med folk som är bättre än mig själv). På så sätt vet jag när jag nått punkten då det helt enkelt inte finns något kvar att ge och det är viktigt när det kommer till tävling.

En sak jag märkt är att majoriteten av mina motståndare börjat respektive matcher relativt starkt – man kommer ut med full fart och lägger allt man har i en nedtagning eller försöker direkt fånga mig i ett lås. För mig har det hittills inte varit särskilt svårt att undvika alltför dåliga positioner eller att fastna i lås då jag efter otaliga timmar av sparring utvecklat ett relativt bra försvar mot folk på min egen nivå och kanske främst av allt i min egen viktklass. Om man är van att försvara sig mot någon 40 kilo tyngre blir det plötsligt mycket enklare att hålla borta någon runt samma vikt som en själv. Detsamma gäller när det kommer till nivå – om jag sånär kan försvara mig mot blå- och lilabälten blir vitbälten inte en lika stor utmaning.

Men, tillbaka till poängen; nästan alla mina motståndare har stött på en så kallad ’adrenalin dump’ efter ett par minuter. Vad detta kan bero på är självfallet olika från person till person, aspekter som nervositet, press och en oförmåga att slappna av spelar förmodligen stora roller. Samtidigt säger det mig att de inte lärt sig sina begränsningar – man är inte van att pressa sig fram till och förbi sina fysiska och psykologiska gränser på en någorlunda permanent basis och därför brister man i förmågan att fördela sin energi på bästa sätt. Det är så jag ser på saken i alla fall.

Det finns två sidor av varje mynt och det skulle vara en lögn om jag sa att jag aldrig tränar för mycket. Det är inte helt ovanligt att jag går till klubben även fast jag vet att det bästa kanske vore att vila en dag. För mig är det oerhört svårt att hålla sig borta från mattan – ingen annanstans har jag så roligt som när jag rullar och drillar tekniker!

Även när det kommer till kost har jag på senare tid blivit bättre på att lyssna på vad min kropp faktiskt behöver och vad som kanske är mindre gynnsamt för optimal prestation. Jag vet när jag behöver äta mer eller mindre kolhydrater, protein och fetter, vilka dagar jag bör äta mer än vanligt och dagar då det är OK att äta lite lättare. Nästan tre år av experimenterande ligger bakom denna mycket värdefulla förmåga och jag har fått offra en hel del saker som jag förvisso verkligen älskar smaken av men som kanske inte nödvändigtvis är bra för mig. Undermåligt kött, mejeriprodukter, bröd, vete och de allra flesta ’vanliga’ kolhydratskällor har var och en fasats ur kosten och det är inte utan vemod jag lagt av med dessa produkter som många av de funnits på matbordet sedan barnsben. Man lever och man lär heter det ju.

Jag måste erkänna att jag då och då kämpar mot drifter om att äta en påse godis, en fet kebabtallrik eller en nästan löjligt god kladdkaka dränkt med grädde. Vissa dagar vill man vila, det är inte alla tävlingar jag vill delta i och fysen kunde jag inte vara mindre entusiastisk över att lida mig igenom. Samtidigt vet jag innerst inne att det lönar sig då klockan ringer för dagens tionde rond och jag fortfarande har energi kvar. Det är värt alla uppoffringar.