BAM! Bloggen är tillbaka. Först och främst måste jag självfallet börja med helgens tävling, Sub016 i Eskilstuna. Tyvärr föll jag på målsnöret då jag förlorade i finalen men i stort var det ändå en rolig upplevelse och därpå en nyttig erfarenhet. Efter allt var det ju min första förlust och även fast jag till en början kanske inte hanterade situationen på bästa sätt känns det som att jag nu har accepterat att man inte alltid kan vinna och även fast guld självklart är målet är det inte alltid saker och ting går ens väg. Sånt är livet och livet är hårt.

Med det sagt var det roligt att få gå fler matcher (av någon anledning har vi aldrig varit mer än tre personer i min viktklass) och att dra ut tre motståndare kändes mycket bra. Två trianglar och ett stryp blev det, varav en match gick full tid (endast avslut räknas på Sub016) och finalen slutade som sagt i förlust. Allt som allt var det lyckat, inte minst med tanke på att två av fyra från Hilti vann guld i sina respektive viktklasser!

I måndags var jag tillbaka på mattan, även fast jag måste erkänna att jag var väldigt sliten. Jag tycker ändå att det ger ganska mycket att träna direkt efter tävling då man har allt färskt i minnet och på så sätt kan jobba på svagheter som visade sig i hetluften så att säga. Igår kände jag mig betydligt fräschare och kunde njuta av den sedvanliga känslan av förbättring en (relativt) framgångsrik tävling oftast ger mig. Idag tog jag det lite lugnare och körde bara lite fys, då jag försöker spara energi för resten av veckan. Imorgon och fredag tränar jag som vanligt men på lördag däremot får vi finbesök i klubben, då folk från Akademi Nord, Eskilstuna, Linköping och gud vet vartifrån mer svänger förbi. Självfallet går det inte att missa och kvällen sparkas alltså igång med lite välbehövlig brottning för att senare avslutas med UFC. Inte helt fel med andra ord.

Mycket mer finns väl inte att säga; jag fortsätter jobba hårt och blir bättre hela tiden (känns det som i alla fall) och även fast jag har en lång väg att gå innan jag kan kalla mig själv för ’bra’ njuter jag av varje pass. Jag har tänkt lite på det där om att vara bäst på något förresten. Så som jag ser på saken så kommer jag förmodligen aldrig bli bäst (vad det nu betyder) i jiu jitsu, så är det bara. Ja, jag tränar hårt, men det finns de som har tränat hårdare betydligt längre och det försprånget tar jag nog aldrig igen. Samtidigt har jag bestämt mig för att verkligen försöka; jag kommer göra mitt bästa och ge mitt allt för att bli bäst och även fast jag kanske aldrig når dit tror jag en sådan inställning åtminstone kan ta mig ganska långt. Det enda målet jag egentligen satt för mig själv (i verkligheten är det mer av en dröm än ett mål) är att tävla med världens bästa – jag vill veta hur det känns att mäta sig med de absolut främsta. Jag behöver inte vinna MEN jag vill ta mig dit. Förhoppningsvis lyckas jag. Förmodligen gör jag det inte. Men det stoppar mig inte från att försöka.

Osss!