Jag börjar mer och mer inse vad det faktiskt innebär att helhjärtat försöka ”lyckas” inom något så svårt som idrott. Jag är fullt medveten om att jag för tillfället knappt står på första trappsteget till att en dag, förhoppningsvis, uppnå mina mål inom BJJ. Jag vill inte ge ett intryck av att jag tror mig bättre än vad jag är för det gör jag inte, jag är fullt medveten om att jag inte gjort någonting ännu. Med det sagt jobbar jag så hårt jag kan, dag in och dag ut, för att en dag faktiskt kunna tävla sida vid sida med sportens bästa. Om jag hela tiden pressar mig själv lite hårdare, gör lite mer, kanske min dröm en dag slår in. Bara kanske.

I slutändan handlar det dock om kärleken till vad jag gör. Jag älskar att träna, älskar jiu jitsu och ÄLSKAR att lära mig. Det är kärleken som låter mig träna sex, sju gånger i veckan och som övertalar mig att fortsätta framåt när kroppen värker och motivationen svajar. När jag lägger huvudet på kudden varje natt och stänger ögonen är det inte med en känsla av ångest eller oro inför morgondagen; det är med en nästan barnslig förväntan på allt det roliga som väntar på andra sidan mörkret!

Fram tills nyligen hade jag svårt att relatera till de som kallade kampsport för konst och som ser exempelvis jiu jitsu som ett uttryck av kreativitet. Den sortens synsätt kunde helt enkelt inte penetrera mitt tjocka huvud. Det har varit över de senaste veckorna som det dock gått upp för mig vad det handlar om när folk säger saker som dessa. Konst är ett uttryck av ens sanna jag, vad än det nu kan vara. När jag är på mattan och låter min kropp ta över, känner hur den går igenom rörelser jag övat hundratals gånger och hur alla delar som gör mig till vad jag är jobbar tillsammans för att övervinna en motståndare som gör samma sak är det just det, konst. Man skulle kunna kalla det för en sorts fysiks konst, eller kroppslig konst.

Tillbaka till den ursprungliga poängen – att dyka upp varje dag. För det är däri ”hemligheten” ligger; repetition, repetition, repetition! Att varje dag, oavsett om man känner för det eller inte, gå upp, klä på sig och göra vad som krävs för att lyckas. Att aldrig nöja sig utan hela tiden ta det lite längre, träna lite hårdare. Att ha tålamod och omfamna faktumet att det är en lång och hård väg som ligger mellan en själv och sitt mål istället för att frukta densamma. Att ta glädje i detta snarare än att göra det till ett hinder. Att faktiskt tro på sig själv – jag kan, jag ska, jag kommer lyckas! Jag går hela tiden runt med en liten röst i bakhuvudet som säger till mig att ”det här kommer aldrig gå, det är lika bra att bara ge upp.” Man måste övertala sig själv att det faktiskt är möjligt till den grad att man tillslut hjärntvättat sig själv.

Jag tror verkligen att jag kan nå min dröm. Jag vet inte men jag tror. Det är allt som behövs. Sen om den slår in eller inte.. det är en annan historia.