Det här blir lite svårt att förklara men jag ger det ett försök. Sen jag var ett litet barn har jag som de flesta av oss haft en rad olika intressen och varit inblandad i många olika aktiviteter. Jag har liksom hoppat runt och testat det mesta. En sak som dock följt mig genom hela livet är att samtliga, eller åtminstone de flesta slutat intressera mig med tiden. Jag upplever en inledande tid av vad som inte kan beskrivas som annat än besatthet, då allt handlar om just den sporten, det yrket eller intresset som fångat mig för tillfället. Efter ett tag förvandlas denna besatthet till en något mildare form av kärlek, även fast lågan fortsatt brinner starkt. Då ytterligare tid passerar avtar dock intresset, lågan börjar flacka. Tillslut släcks den helt och hållet och jag byter riktning.

Med jiu jitsu är det annorlunda. Istället för att avta, flacka, stiger lågan för varje dag – istället för att börja som en stor eld som så småningom brinner ut började det snarare som en något försiktig gnista. Jag kan inte säga att jag var fast efter mitt första pass (även fast så förmodligen var fallet utan att jag själv visste om det).  För varje gång jag klev på mattan blev jag dock lite mer fascinerad, små pinnar lades försiktigt till och höll gnistan vid liv. Den växte sig större och större, det enda jag behövde göra var att fortsätta dyka upp; fortsätta att successivt höja träningsbördan, hitta nya utmaningar såsom tävlingar och allmänt fortsätta utvecklas och lära mig. Idag brinner elden starkare än någonsin och fortsätter att göra så för varje dag som går.

Det här är vad jag ska göra, det råder ingen tvekan om det saken. Åtminstone inom mig själv. Jag känner det liksom i ryggmärgen, innerst inne känns det bara rätt. Jag har hittat rätt. Det är inte alla som kan säga samma sak. Saker och ting flyter bara på, allt har en förmåga att ordna sig så länge jag bara fortsätter att göra vad jag gör. Ägna mig åt det som är rätt.

Förstå mig inte fel, det är inte alltid lätt att dra sig till träningen. Ofta är jag trött, sliten och vill inte göra annat än att ligga hemma i soffan och spela TV-spel. Samtidigt är det aldrig ett alternativ att skippa ett pass eller att hoppa över en dag på mattan. Jag fungerar inte så, inte längre. Det är inte svårt att jobba hårt om man vet varför man gör det. Eller rättare sagt, om man gör det av rätt anledning.

Något gick upp för mig häromdagen, något oerhört tröstande. Hela mitt liv har på sätt och vis lett till var jag är idag. Detta kan tyckas uppenbart; det är väl klart det förflutna leder till nuet? Ja, förvisso. Vad jag menar är att jag förberedde mig för jiu jitsu långt innan jag ens visste vad det var. Känslorna jag hade som liten, en hunger efter äventyr och upplevelser samt en stark strävan om att hela tiden bli bättre, lära sig mer och så småningom använda den kunskapen till att hjälpa andra göra samma sak.. det har liksom alltid varit inom mig. Rörelserna ter sig naturligt, mentaliteten finns där och det tekniska verkar logiskt.

När jag började hade jag inga som helst planer på att sikta mot toppen, att försöka bli bäst. Det ordet fanns inte i mitt vokabulär. Jag var 22 år gammal. Häromdagen lästa jag om ’Cobrinha’, Rubens Charles, en av sportens bästa någonsin. Jag har länge gillat hans stil och hans matcher mot Rafael Mendes är bland det bästa jag sett när det kommer till professionell BJJ. Han började när han var 21. Varför inte? Varför skulle jag inte försöka uppnå samma sak, nå världstoppen inom det jag älskar mest? Vad stoppar mig? Vi begränsar ofta oss själva och bygger upp osynliga hinder och blockader. Jag tänker inte göra det längre. Jag vill bli bäst – jag vill göra vad få gjort innan mig. Mästarna inom BJJ började nästan allihopa som små barn eller unga tonåringar. Kanske det i slutändan blir mitt nedfall, att jag började för sent. Det är möjligt. Det stoppar mig dock inte från att verkligen försöka, att utan ursäkter eller påstådda hinder nå min dröm. En dag kanske jag står där, mot alla odds med en världsmästarmedalj runt halsen.

Om någon visat mig personen jag blivit och sakerna jag idag uppnått för tre år sedan skulle jag skratta rakt ut. Det fanns liksom ingen chans att det kunde vara på riktigt. På samma sätt förstår jag de som skrattar när jag säger saker som dessa, att jag vill bli bäst. Det är inte realistiskt, det är bara en fas och allt det där kommer dö ut. Innerst inne vet jag att det inte stämmer. Jag känner mig själv. Och jag kommer ge mitt allt för att än en gång chocka mig själv.

Det känns bra att äntligen ha en dröm och därför tänker jag aldrig, under några som helst omständigheter låta den dö ut. Dream on!