Visst ser det snyggt ut? Det är ju sånt man hör folk säga om framgång, allt det där om att sätta nya gränser och se framåt. Blablabla.. Det kan liksom låta så pretentiöst och självklart när man hör någon som av allt att döma nått sina mål försöker övertala en om att just det är nyckeln till framgång. ’Lätt för dig att säga’ typ.

Nu när jag själv har något oerhört svårt som jag försöker lyckas med börjar jag dock se värdet i fraser som dessa. Det är inte ’lätt för dig’ att säga längre. De som uppfyllt sina drömmar och nått sina mål kom inte dit av en slump, åtminstone inte majoriteten. Om man verkligen vill ta sig någonstans krävs hårt arbete, slit och en oerhörd tro på sig själv. En tro på att det faktiskt kommer löna sig i slutändan. En sådan tro är viktig i tuffa tider för att fortsätta framåt och inte ge upp. En dag.. en dag kommer allt vara värt det!

Jag skriver inte allt detta som någon på andra sidan av framgång, som uppfyllt sina drömmar. Jag är snarare mitt uppe i allt, en liten bit på den nästan oändligt långa vägen till att lyckas, vad det nu betyder. Däremot har jag insett värdet av förebilder – det behöver inte nödvändigtvis vara folk inom samma fält, område eller sport som du, även fast det självfallet hjälper. Jag lyssnar på de som uppnått, lyckats och vågat. Genom medier som youtube, podcasts och liknande kan jag ta del av personer som vet betydligt mer än mig och på så sätt lära mig vad som krävs för att lyckas med sånt som till en början kan verka omöjligt.

Konstigt nog verkar alla vara överens – jobba hårt, fortsätt framåt och ge aldrig, aldrig upp. Det enda som är säkert om man faktiskt ger upp är ju att man inte når dit man vill. Om man aldrig slutar misslyckas man aldrig..

Det där med att pressa gränser är något jag verkligen utforskat på senare tid. Jag skattar mig lycklig över faktumet att jag nu känner min kropp oerhört bra och därpå lärt mig att lyssna på vad jag behöver, när jag kan göra mer och när jag bör göra mindre. Så fort jag vänjer mig vid träningsbördan höjer jag densamma. Fem gånger i veckan, sex gånger, sju gånger, två pass samma dag.. det finns inget som heter bekvämt i min värld, inte längre. Så fort jag känner att jag kan göra lite mer gör jag just det – lite mer. Och det tror jag är vad som verkligen gör skillnad, i synnerhet när det kommer till idrott. Att hela tiden ta det lite längre och inte tillåta sig själv att bli bekväm.

Samtidigt kan man inte ta det för långt. Jag har under de dryga tre åren jag tränat successivt höjt träningsbördan till vart jag befinner mig idag. Om jag skulle börja med att träna sex dagar i veckan, ibland två gånger om dagen skulle kroppen gå sönder innan jag visste ordet av det. Det handlar om kroppslig intelligens som jag tycker om att kalla det för, om att känna sig själv och veta ens begränsningar. Mentala såväl som fysiska.

En dag kommer det löna sig. Hoppas jag..