Vad – Jag vann! Och vilken känsla det var. Min första internationella tävling, den största hittills och allmänt den som jag var mest nervös inför. Jag har aldrig känt en så stark vilja att vinna förut. Just därför, på grund av alla nerver, all stress, den långa resan, alla förväntningar.. just därför kändes det så otroligt bra när jag faktiskt vann. Jag sa till min storebror som var med mig på plats direkt efter när adrenalinet började lägga sig att det inte finns någon känsla som kan jämföras vid den då man vinner en tävling man jobbat mot såpass länge. Det är nästan för bra för att vara sant och förhoppningsvis får jag uppleva samma sak många gånger i framtiden.

Hur – Triangel, poäng, triangel. Den första matchen var mot en italienare och det tog runt en minut för mig att låsa in triangeln. Det är alltid skönt att avsluta den första matchen snabbt, självförtroendet skjuter upp och nerverna släpper lite. Efter det började jag verkligen tro på att jag kunde vinna hela viktklassen. Den andra matchen var mot en grek och den var något tuffare. Till en början kändes han stark och svepte mig ett par gånger, medan jag jobbade hårt för att passera. Efter ett par minuter kände jag dock hur han började stapla och hur energinivåerna sjönk. I slutändan vann jag relativt säkert på poäng, 9-5 tror jag det blev. Jag var nära att få in ett armlås från mount men glömde (som vanligt) att hålla i hans tumme vilket gjorde att han kunde ta sig ur. Lite surt med tanke på att jag kört mycket på just armlås på senare tid.

Finalen var matchen jag kände mig mest ängslig inför. Motståndaren var från Norge och var bra mycket längre än mig. Även han hade avslutat sina matcher och jag kände på mig att han var tuff. Det skulle bli en svår match tänkte jag. Han försökte passera, gick på fotlås och var allmänt aktiv i början. Jag höll mig dock avslappnad och lyckades undvika att hamna i alltför jobbiga situationer. Han hade svårt att ta sig ur min halvguard. När jag sedan såg chansen så tog jag den – ytterligare en triangel och guldet var mitt! Jag skäms lite för att erkänna det men jag var faktiskt nära till tårar.. All press släppte liksom bara och lyckan var nästan överväldigande.

Varför – Visst har träningen den största delen i att det gick bra för mig, inget snack om den saken. Jag tränar hårt, mycket och är mån om att hela tiden bli bättre, åtminstone försöker jag. En annan anledning bakom tror jag beror på att jag gjort en poäng av att hålla fötterna på jorden, av att hålla mig ödmjuk. Jag går aldrig in i en turnering säker på att vinna, det låter konstigt i mina öron. Jag tror alltid att vinst är en möjlighet, självklart vill jag alltid vinna. Samtidigt vet jag att allt kan hända och det enda jag kan göra är att jobba hårt, förbereda mig och göra mitt bästa. Sen går det som det går.

Nu bär det av till Göteborg, sen ska jag koppla av lite och främst av allt äta, äta och äta lite mer!