Det har varit en intensiv månad. Minst sagt. För er som läst föregående två blogginlägg vet ni att april började med SGL ett par dagar innan jag satte mig på ett plan till Rom och Rome Open. Efter det blev det ett par dagars vila, vilket betyder träning, innan det bar av till Göteborg. Lite mer än fyra timmar i en bil, en mycket efterlängtad måltid, sömn, GBG Open och sen tillbaka i bilen för den förvisso väldigt sköna hemfärden. Jag har saknat avkoppling de senaste veckorna. Guld blev det efter två vinster och känslan kan jag egentligen inte beskriva. De senaste två tävlingarna har varit mina största hittills och jag har tränat hårt för att prestera bra i båda. Jag vågade knappt hoppas att det skulle gå såpass bra, att jag skulle ta guld i båda. Det stärker min tro på att hårt arbete faktiskt lönar sig och ger mig självförtroende för att fortsätta framåt och göra allt för att uppnå mina drömmar. Kanske det faktiskt är möjligt..

Jag har lärt mig ett par saker av den här tiden. Ett är att det är hemskt att behöva gå ner i vikt inför tävlingar. Och då handlade det om ynka två kilon. Tänk på de som går ner 20, i vissa fall till och med 30 – hur lyckas de?! Att inte kunna äta ordentligt och att ständigt gå runt och vara hungrig, att drömma om mat och att känna begär omedelbart efter man rensat sin middagstallrik var inte roligt. Inte alls. När jag anmälde mig till tävlingen för ett par månader sedan vägde jag mindre och trodde därför inte att det skulle vara några problem med att väga in under 64 kilo. Oj vad fel jag hade. Sedan dess har jag gått upp nästan två kilo och därav viktminskningen. Jag funderar starkt på att tävla i en tyngre viktklass framöver..

En sak jag däremot tar med mig från det hela är att jag faktiskt klarade det – visst var det jobbigt, visst kände jag mig svag, deprimerad och allmänt omotiverad. Men jag klarade det, jag vägde in på 63,6 kilo. Det säger mig dels att jag verkligen lärt känna min kropp bra nu, att jag har bra kontroll och en vetskap om hur jag fungerar. Det är viktigt. En annan sak är att jag kan uthärda lidande för att nå ett mål. Det är också viktigt.

Och det är just vad jag tar med mig från de mest påfrestande, roligaste och häftigaste tre veckorna i mitt liv – jag har växt. Jag har mognat, jag har utvecklats. Den fysiska påfrestningen under träningen inför alla tävlingar åsidosatt, den mentala stressen har varit det värsta. Jag sätter en oerhörd press på mig själv och förväntar mig mycket. Att förlora en vecka innan den största tävlingen hittills var ett stort slag och ändå reste jag mig, kom tillbaka och vann. Två gånger. Det känns bra. Det visar mig inte bara att jag har vad som krävs för att studsa tillbaka från motgångar utan tog även bort lite av rädslan av att förlora.

Jag ville inte sätta mig på planet till Rom, jag var livrädd över att åka till Göteborg. Jag kände bara för att ligga hemma i sängen och dra täcket över huvudet. Ändå så gjorde jag det, mötte mina rädslor, övervann mina tvivel och presterade under press. Från det har jag växt som person, det vet jag. Livet känns väldigt bra just nu och kommer förhoppningsvis fortsätta så över sommaren. Tre tävlingar återstår innan jag verkligen kan luta mig tillbaka och reflektera över vad det här året hittills inneburit – SGL den tredje maj, Stockholm Open den 24:e och ADCC-kval i Finland den 30:onde. Efter det? Träning, bad, grill, vila och allt annat som sommaren innebär. Just det, hur kunde jag glömma – mat!