Åtminstone inte för en lilltå. Om jag någonsin skadar mig på allvar, ett knä, en axel eller ryggen (ta i trä) så har jag självklart inte mycket val annat än att återhämta mig borta från mattan. Det har varit nära ett par gånger och jag tackar högre makter varje dag för att jag har kunnat träna i stort sätt oavbrutet i 18 månader.

När jag först började fick jag en fraktur på ett revben och kunde inte ta djupa andetag på ett par veckor. Det tränade jag igenom. Efter Rom i april kunde jag inte böja mitt högra knä normalt på två-tre veckor. Det tränade jag igenom. Svullna fingrar, ömma axlar, värkande fötter och slitna ljumskar har jag lyckligtvis kunnat träna igenom.

Visst låter det idiotiskt? Folk runt mig blir gång på gång förvånade, förbryllade och till och med upprörda när jag ena dagen haltar runt och nästa tränar igen. Jag vet att det är svårt att första hur tankegången går och jag har gett upp om att förklara för folk varför jag gör vad jag gör. Mina ambitioner finns bara ett fåtal personer som verkligen förstår sig på, om ens det. Mina drömmar är alltför starka för att en bruten lilltå ska kunna rubba dem.

Jag vet hur det här låter, ”titta vad häftigt, jag tränar skadad, wow”. Det handlar inte om det. Det handlar om att göra allt man kan för att nå dit man vill. Jag bröt den i onsdags kväll, i början av passet. Då det först hände tänkte jag inte mycket på det, visst gjorde det ont men det är inget nytt. När smärtan inte gick över och foten började kännas varm visste jag däremot att något var fel. Jag tittade ner på tån och fick en mindre chock. Jag kallsvettades när jag såg hur vriden lilltån var och då smärtan verkligen började tillta. Jag vred tillbaka den och gjorde mitt bästa för att ignorera smärtan resten av passet.

Nu börjar det bli bättre och av vad jag har förstått läker brutna tår på två-tre veckor. Det är ingen större fara med andra ord. Visst är det jobbigt att vara begränsad och inte kunna använda höger fot som vanligt. Det är en känsla jag inte tål. Samtidigt är jag tacksam över att det bara handlar om just en lilltå och att det inte var värre. Jag läste någonstans att mästare inte ser problem, de ser möjligheter. Kan du inte använda din högerfot? Se det som en övning, bli så bra som möjligt utan den. Vänj dig vid ditt begränsade tillstånd. När skadan läker blir det som om du får en extra fot att jobba med – möjligheter, inte problem.

En vacker dag kommer jag se tillbaka på alla prövningar och all skit jag rent ut sagt går igenom just nu. Jag kommer se tillbaka med ett leende på mina läppar och tänka ”allt var värt det”. När drömmen blir verklighet kommer allt vara värt det. Jag lovar.