Jag minns det som om det var igår även fast det är nästan exakt ett år sedan jag tävlade första gången. Om jag verkligen tänker på hela situationen, alla detaljer, när jag värmde upp, hur jag fick vänta i flera timmar innan det var min tur, på hur äckligt nervös jag var så får jag tillbaka den där klumpen i magen. Jag var så nervös att jag knappt var medveten om vad jag gjorde när den första matchen väl började. Jag måste ha sett så dum ut.

Då trodde jag att det skulle vara kortvarigt, jag tävlar ett par gånger så att jag får det gjort tänkte jag. Faktumet att jag vann mina första tre tävlingar fick mig att fortsätta. Om jag skulle ha förlorat kunde mitt liv ha sett väldigt annorlunda ut än vad det gör idag.

Visst är det roligt att vinna, att utmana sig själv och att utvecklas på det sätt som inte är möjligt utan tävlingar. Jag har satt upp mål för mig själv och drömmer om vissa saker jag vill uppnå, specifika tävlingar jag vill vinna. Samtidigt är det inte vad som verkligen spelar roll. Det viktigaste för mig är den personliga resan alla dessa tävlingar innebär, vad jag lär mig om mig själv och hur min jiu jitsu verkligen testas. Det är viktigt att se vad som fungerar när det gäller och vart man egentligen befinner sig. Det är lätt att vara kung på träningen men det krävs så mycket mer för att göra bra ifrån sig i intensiva situationer.

En av de viktigaste lärdomarna kom i Stockholm Open innan sommaren. Det var en av de sista tävlingarna innan det var dags för ett par månaders uppehåll och jag var sliten både fysiskt och mentalt. Jag hade gått igenom så mycket att jag längtade tills allt bara var över, tills jag kunde vila och inte ständigt behövde tänka på uppkommande tävlingar och om jag skulle kunna prestera. Eftersom jag var i slutfasen av min tid som vitbälte kände jag en viss press att vinna då jag vunnit nästan allt jag ställt upp i. Det kändes som om alla förväntade sig att jag skulle ta guld enkelt och det tog det roliga ur hela upplevelsen.

Jag ville bara få det överstökat, vinna så snabbt som möjligt och äta alla kakor, kokosbollar och choklader jag drömt om under bantningen veckan innan tävlingen. Den första matchen vann jag på en fördel, en ynka fördel då jag rent ut sagt var för feg för att släppa en kopplad triangel och inte hade energin att låsa den helt och hållet. Så sliten var jag. Det var i den andra som en av mitt livs största läxor kom. Jag hade vunnit över killen jag mötte förut och kände mig relativt självsäker. Jag märkte direkt att så inte skulle bli fallet – han kontrollerade matchen, svepte mig och var nära att ta min rygg. Jag minns fortfarande vad jag tänkte när jag desperat försökte hindra hans andra hook från att komma in: ”jag kanske verkligen förlorar..”

Sen hände något. Det var en kombination av att jag inte hade något att förlora och en av de bästa coahinginsatserna jag varit med om av Stefano Munoz. Jag tog mig ur hans ryggkontroll och med Stefano skrikandes i bakgrunden lyckades jag passera med mindre än tio sekunder kvar och vinna på poäng. Känslan som slog mig var varken lycka eller lättnad utan något helt nytt. I den stunden kändes det som om jag lärt mig något, att jag hade mer hjärta än vad jag själv visste. Att jag kan ta mig ur jobbiga situationer och fortfarande vinna, att det aldrig är tillåtet att ge upp.

Finalen vann jag på under en minut och lättnaden sköljde över mig som en våg. Då var jag rädd för att förlora och hade egentligen aldrig behövt komma tillbaka från ett underläge. Sedan dess har jag förlorat ett par gånger och tagit mig ur en hel del jobbiga situationer och tro det eller ej så är jag både glad och tacksam. Den semifinalen var en av de viktigaste stunderna sedan jag började träna och ändrade hela min syn på tävlingar. Efter det har jag aldrig varit rädd för att förlora. Självklart vill jag alltid vinna och gör mitt bästa för att lyckas men jag är inte längre rädd för att ta risker och testa nya saker.

Bara för att man hamnar i underläge betyder det inte att allt är förlorat är väl poängen jag försöker komma fram till. Efter den tävlingen blev jag omedelbart mer avslappnad i sammanhanget och släppte rädslan för att förlora. Under den där matchen lärde jag mig en av de viktigaste läxorna i mitt liv och det är precis därför jag alltid rekommenderar andra till att tävla eller utmana sig själv inom deras fält. Jag vet att det är jobbigt men livsläxorna man får är nog svåra att hitta någon annanstans.