Sedan jag var liten har jag alltid velat besöka två platser – Kalifornien och New York. Mellan den femte och nionde november kan jag bocka av en av de platserna då allt är bokat och klart inför resan till Long Beach och VM i NOGI.

Att jag är nervös skulle vara en underdrift. Däremot är det inte samma slags nervositet som när jag åkte till Rom och tävlade förra våren. Då kände jag nästan att jag var tvungen att vinna, att folk förväntade sig guld. Nu är det annorlunda. Jag har inte ens tränat i två år och har haft mitt blåbälte sedan juni. Många av de som jag möter i VM har tränat betydligt längre än mig och vissa är rent ut sagt förmodligen bättre.

Det kan låta lite fegt att tänka så inför en tävling. Missta er inte, jag åker dit för att vinna. Det är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen och det sista som går igenom sinnet innan jag somnar på kvällen. Med det sagt åker jag dit som en underdog och har egentligen allt att vinna såvida jag inte åker ut i första matchen. Det är alltid min värsta skräck när jag tävlar, att förlora första matchen. Jag tror på att jag kan vinna och gör verkligen allt för att uppnå den drömmen, både träningsmässigt och vad gäller mental förberedelse.

Min träning, min inställning och min hunger ger mig en trygghet. Jag är inte rädd för att förlora då jag gjort allt i min makt för att vinna. Om jag misslyckas vet jag åtminstone att jag gjort allt jag kan för att vinna och helt enkelt inte är bra nog. Ännu.

Förhoppningsvis åker jag däremot hem från mitt första USA-besök med guld i bagaget. Det skulle verkligen vara häftigt att kunna kalla sig själv för världsmästare. Vem hade trott att jag överhuvudtaget skulle ha en möjlighet att tävla i ett VM av något slag? Gå tillbaka ett par år i tiden och svaret är enkelt – ingen. Vart jag kommer ifrån, där jag befinner mig idag och vart jag är påväg ger mig självförtroendet att jag kan göra vad som helst.

En vacker dag blir jag bäst i världen.