Jag vet inte hur det är för andra men när jag har något stort att se fram emot, som den uppkommande helgen, känns det overkligt på något sätt. Det är svårt att tänka sig att man i slutändan faktiskt kommer stå där på sidan av mattan och vänta på att äntligen få uppleva det man förberett sig för i flera månader. Ju närmre den stunden kommer, desto overkligare blir det. Det är liksom som… det är svårt att förklara.

Det blir inte verkligt förrän domaren vinkar in mig för den första matchen. Fram tills dess går jag runt i en sorts dimma, ständigt med tävlingen i bakhuvudet. Lyckas jag prestera, är jag bra nog, hur bra är mina motståndare, gör jag bort mig och förlorar första matchen, går jag till final? Frågorna snurrar men för att vara ärlig känner jag mig lugnare än någonsin inför VM som lustigt nog är min största tävling hittills.

Självsäkerheten ligger i förberedelserna. Jag har gjort allt för att komma dit som den bästa versionen av mig själv. All träning, alla gånger jag bara ville ligga kvar i sängen, alla tillfällen jag kände för att ge upp under sparring – jag har tagit mig igenom en av mitt livs tuffaste tider och kommit ut som en ny person på andra sidan. Vad som än händer känner jag mig som en vinnare. Vi får se hur det reflekteras i min faktiska prestation.

Av 50 personer i min viktklass kommer en stå högst upp på podiet när allt är sagt och gjort. 50 personer har samma mål som jag, samma dröm och har förhoppningsvis jobbat lika hårt som mig. Det är dags för all uppoffring att löna sig. Mer redo än såhär har jag aldrig varit.