Jag är trött. Fysiskt efter att ha ignorerat tydliga tecken på överträning de senaste veckorna. Men mest av allt memtalt. Allt jag har gett för att lyckas, all tid, energi, alla pengar, uppoffringar och ändå så fortsätter jag att förlora. Jiu jitsu har gett mig så mycket ovärderligt men just nu känns det som om jag är nere för räkning och att världen ändå fortsätter sparka på mig. Kommer jag bli en sån som jag alltid fruktat, som åker runt och tävlar ”för skojs skull” men som aldrig vinner något? Är jag redan det? Är det något jag kan acceptera, är det vad jag vill?

Att tävla är något jag älskar, ja, och på sitt eget sätt ovärderligt för min utveckling som person. Men om man inte vinner, vad är det då värt – vari ligger utmaningen om målet är ingenting? Samtidigt är jag inte den som ger upp. Mästare visar sitt sanna jag när de är som lägst och det är jag just nu, låg. Jag vet att jag har en mästare som lever inom mig. Frågan är om han någonsin bestämmer sig för att komma ut, för just nu är jag långt ifrån en mästare.

Jag tycker om framgångssagor, den hårda vägen till toppen. Alla prövningar och hinder diverse framgångsrika personer tvingats övervinna för att uppnå sina drömmar ger mig hopp och något att relatera till. Oavsett fält låter samtliga av mina förebilders vägar till framgång som om de beskriver mitt liv just nu. Även i de svåraste tiderna tappade de aldrig tron vilket hjälper mig att göra samma sak, fortsätta kämpa och fortsätta tro på mig själv.

Men jag kan inte ljuga, ibland undrar jag om det verkligen är värt det. Vore det inte bättre att göra som alla andra, skaffa ett ”riktigt jobb”, träffa en tjej och helt enkelt bli en vanlig person? Enklare skulle det vara, det är en sak som är säker. Jag är nere i ett hål just nu och vägen ut kommer inte vara rolig. Men alternativet, att ge upp, är ännu värre.

Men men, nog om det. För er som inte redan listat ut det gick det inte bra i EM. Om jag åtminstone ska försöka se positivt på saken så känns det som om gnistan inom mig tänts på nytt. Jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har inte varit mina bästa. Träningen har känts framtvingad och jag tappade lite av passionen för jiu jitsu. Det var svårt för mig att komma in i rätt sinnesram för den här tävlingen och det finns ett par anledningar till varför.

Nu ser jag fram emot våren och alla utmaningar som väntar. Jag är hungrigare än någonsin. I de mörkaste stunderna lär man sig mycket om sig själv och om personerna runt en. Medan jag i slutändan är ensam på min väg mot vad som en dag förhoppningsvis blir framgång finns de som verkligen hjälpt mig i en väldigt svår stund. Jag kan räkna dem på en hand men fler än så behövs inte. Det är otroligt hur mycket ett uppmuntrande facebook-meddelande kan göra.

Nu är det dags att torka tårarna och blicka framåt. Mot större och bättre saker.