Polaris 3 bjöd på det mesta i form av kontroverser, Stockton-slaps, slams, kast och en benlåsfest för historieböckerna. Men inga submissions. Ändå ägde en av de bästa och två av de mest omsusade grapplingmatcherna någonsin rum på galan och frågan är om Polaris 3 inte förändrat sporten för alltid. 

Ja ni, vad säger man? Jag gör oss alla en tjänst och hoppar över allt Polaris bjöd på fram till lördag kvälls två sista matcher, de mellan AJ Agazarm och Jake Shields samt Garry Tonon mot Rousimar Palhares. För fram tills dess såg saker och ting inte alltför bra ut för Polaris. Visst bjöds det på underhållande matcher som alltid när världseliten gör upp men ett Sub-Only event behöver väl submissions för att lyckas? Eller?

Veckan innan Polaris 3 gästade både Jake Shields och AJ Agazarm podcasten som mer och mer börjar utmärka sig som samlingspunkten för all things grappling, Inside BJJ, och som de sålde det uppkommande mötet de två emellan. Det kändes nästan som om det var en MMA-match vi väntade på.

Agazarm har ju gjort sig känd som lite av en heel och fortsatte på samma linje när han både inför och under matchen inte visade någon som helst respekt för Shields. Han vägrade till och med att skaka motståndarens utsträckta hand. Jiu Jitsu är som de flesta kampsporter en kultur med betoning på respekt och sportslighet vilket gör en karaktär som AJ Agazarm kontroversiell så det skriker om det. Personligen älskar jag det. Han skapar intresse runt sina matcher som ingen annan och besitter uppenbarligen färdigheterna för att backa upp det.

Så till själva matchen som den betydligt större Shields måste sägas dominerade stora delar av. Agazarm bevisade som vanligt sin tuffhet då han uthärdade och försvarade en rad nära huvud-arm stryp och giljotiner medan Shields egentligen aldrig var illa ute. AJ:s defensiva egenskaper var däremot inget mot den ökända Stockton slappen som gjorde sig påmind ett par gånger, både under och efter matchen. Tumult, tjafs, puttande och svärande som efterspel försäkrade om att den här matchen kommer diskuteras ett bra tag efter att de femton minuterna var över.

Så till det kanske galnaste jag någonsin sett. När Garry Tonon och Rousimar Palhares äntligen stod öga mot öga kändes det som om ingen visste vad som skulle hända. Frågan är om matchens två domare inte var mer nervösa än de tävlande i fråga.

Det som följde svek inte. Omedelbart dök Tonon på Toquinhos ben och efter det var det bara att hålla i sig. Diskussionen om vem som är världens bästa benlåsare kan nog avslutas nu då Garry Tonon vid flera tillfällen såg ut att allvarligt skada Palhares knäleder. Den nästan läskigt större och starkare brassen kastade i sin tur runt Tonon ett par gånger och visade med skickligt försvar och ett par relativt farliga attacker att han är mer än en vilde som inte vill annat än att dra sönder motståndares knän, om någon inte redan visste det.

Visst, det blev ingen submission. Däremot var matchen så underhållande att det egentligen inte spelar någon roll. Och det är väl lite av poängen med Submission Only-formatet, att skapa spännande och händelserika matcher där båda tävlande går på avslut?

För mig var detta möte det bästa jag någonsin sett. Det hade verkligen allt i form av förväntningar, hype, stjärnglans och överträffade allas förväntningar vad gäller den faktiska matchen. På sätt och vis känns det som om Polaris 3 i allmänhet och galans två sista matcher i synnerhet kan ha förändrat professionell grappling för alltid. Om inget annat har man åtminstone höjt ribban.