” Jaha, du tränar sån där brasiliansk dans med volter.” ( syftar på Capoeira)

” Oh shit, dig ska man akta sig för.” ( illustrerar med s k karate moves)

” Vad spännande, får man bitas?” ( vad f-n tror du?  )

” Visst tävlar du i latinodans?”  ( oinsatta arbetskollegor)

” Pyjamasbrottning är inget för mig och du skulle gå sönder om jag hamnade ovanpå.”(tönt)

Listan kan förstås göras hur lång som helst…

När någon som inte sysslar med kampsport frågar mig vad BJJ är brukar jag svara kortfattat: ”Det är typ som judo. Vi har dräkt. Man börjare stående och sen kastar man varandra, gör olika lås och strypningar. Varken slag eller sparkar är tillåtna. Vinner gör man på poäng eller om motståndaren ger upp inom en viss matchtid”.

Det brukar räcka så. Oftast. Ibland har jag tid med liiite längre beskrivning och då brukar det låta som så: ”Har du sett på UFC, sporten på TV där de är inne i en bur och slåss? De som brukar vinna där har oftast svart bälte i BJJ. Det är en av världens mest effektivaste kampsporter och den sprids explosionsartat. Du MÅSTE prova. Så j*vla kul! Kom förbi min klubb så tar jag med mig en dräkt du kan få låna”.

Varför jag tränar BJJ…

*Flashback* En tjejkompis hade blivit tipsad av en snygg väktare på hennes jobb om en grym kampsportsklubb som hon gärna ville gå till. ” Självklart”, blev mitt svar. Jag var sugen på att testa om mina catfight-skills, som var välbeprövade hemma på syskonen, skulle funka under mer kontrollerade former och såklart nyfiken på om den där killen verkligen var något att kasta ögonen på. Sagt och gjort. Vi gick dit och provtränade. Jag fastnade direkt, för sporten dvs. En helt ny värld öppnade sig. Jag fick lära mig massa nya tekniker hela tiden, stenhårda fyspass och ett härligt gäng att rulla med. Första året tränade jag både BJJ och Vale Tudo, men pga jobbet och tidsbrist valde jag BJJ:n.

Sporten har allt jag kan tänkas önska mig. Det är du själv som bestämmer hur bra du kan bli med dina fysiska / psykiska förutsättningar och hur mycket tid samt hjärta du kan lägga ner. Tränaren finns där för att visa tekniker, vägleda, som stöd och för många även som förebild. Det är en sport där man tävlar individuellt, men man skulle aldrig klara sig utan sina klubbkompisar. Det är de man tränar med och som också är en välbehövd support i med- och motgångar. Sporten utvecklas ständigt. Hur många tekniker man än kan, kommer man aldrig riktigt bli fullärd. Man får bl a bra kondition, schysstare kropp och ett boostat ego. En hel drös med überhärliga bekantskaper både i och utanför Sverige. Osv…

Jag är en person som kan ta en hel del stryk i form av sparkar och slag, men har inte hjärta att ´slå´ på någon annan, för då blir det bara en massa ’förlåt, förlåt, förlåt’. Att strypa och dra lås känns däremot helt OK. Nej, jag ändrar den sista meningen till; det känns alldeles obeskrivligt underbart.

Jag älskar BJJ…