Jahapp där rök oskulden.. eller ja, egentligen kanske inte. Jag har faktiskt testat förr men jag var inget vidare på det så det blev inte så mycket med det, gjorde några försök men sen las det ned. Men man ska ju testa flera gånger och även på flera ställen sägs det så då ger vi det en chans igen. Får se om jag lyckas vara mer aktiv i mitt bloggande den här gången.

Fick frågan varför jag blev tillfrågad om att blogga för Grapplingbloggen, ”Var det för att någon hade läst din andra blogg eller?” – i en ganska syrlig ton. Nej, det kan vi nog ganska snabbt konstatera att så inte är fallet.

Jag är fortfarande väldigt osäker på vad jag egentligen ska ta upp och försöka bidra med, jag vet ju knappt vad hela bloggprylen går ut på. Har antagligen inte läst fler än totalt 20 st blogginlägg i hela mitt liv och är nog egentligen rätt anti. Vilket jag av princip kan vara mot rätt mycket. Och antagligen så handlar det inte om annat än ren och skär osäkerhet och någon form av rädsla mot något som jag inte vet så mycket om. Dessutom kommer det jag skriver läsas, granskas och tyckas till om och helt plötsligt så kommer det komma någon form av bedömning från folk. ”Vad ska de tycka om det här?” Det påminner mig om en grej jag snackade med en kille  på en av klubbarna jag instruerade på. Han ville gärna tävla, men var väldigt orolig över just det faktum vad andra skulle tycka om hans prestation. Han var duktig på många sätt och visade prov på förhållandevis hög teknisk standard på träningarna och han upplevde det som om det förväntades av honom att han skulle göra bra ifrån sig på tävling också, inte bara på mattan på träningarna. ”Tänk om jag är jättedålig, och så ser alla det” sa han vid ett tillfälle.

Jag bad honom rannsaka sig själv och fundera på hur han skulle känna om han nu skulle vara jättedålig, vad han skulle ha gjort för att vara jättedålig och sen varför han var rädd för detta.  Utan att gå genom alla detaljer så visade det sig att inte helt oväntat så var den största boven i dramat hans egen förväntan och hans egna krav på att inte misslyckas.

För det var just det, han var inte rädd för att förlora, det var han fine med om han gjorde. Men han ville verkligen inte leverera en dålig match.  Nu tror jag personligen att det är vanligare att man är rädd för att förlora och jag upplever jag att det är vanligare att det är högre graderade eller de som har hållt på väldigt länge som brottas med detta problem och det är kanske inte lika många som är nya på banan som har exakt den osäkerheten. Men oavsett så är problemet detsamma bara att det att man har sin egna personliga prägel på det och man har sina egna orsaker till att känna att man inte vill göra bort sig. Om man nu kan ”göra bort sig” genom att tävla, men det är en annan diskussion.

I just det här fallet så la vi fokus på varför han ville tävla, vilka positiva associationer han hade med tävlandet, vad han ville känna när han tävlade. Vi lekte med olika scenarion och vände och vred på olika saker och till slut så hade vi lyckats få fram att att oavsett vad som faktiskt hände i matchen så hade han i sina egna ögon levererat en bra match och detta faktum gjorde honom mindre osäker och klart mycket tryggare.

Nu är historien nedkortat och detta gick inte över en dag, men jag märkte faktiskt en skillnad på honom redan till träningen efter. Han var klart mer avslappnad, hade en annan attityd på träningen och log påtagligt ofta. Han har själv senare sagt att han tyckte att det blev ännu roligare att träna efter att vissa av hans osäkerheter hade släppt. Där kan jag säga att där blev jag väldigt nöjd då jag tror att glädje är en av de bästa motiven man kan ha för att göra någonting.  Just glädje, motivation och träning kommer jag ta upp mer vid ett senare tillfälle,

Tävlade han sen då? Javisst. Hur gick det?  Han gjorde ett gäng matcher och den absolut bästa matchen han gjorde var den sista som han förlorade. Han klev av mattan efter en match som var så spännande att jag trodde att jag skulle avlida, med ett leende på läpparna. Eller ja, leendet kom efter att han hade fått tillbaka färgen i ansiktet och kunde andas någorlunda normalt. Han hade gjort grejer som han själv (och även jag) inte trodde att han var kapabel till än och hade bjudit på en match utan like.

Jag tror inte att han hade varit mer nöjd eller gladare även om han hade vunnit matchen. För honom där och då så hade han gått en annan match som var avservärt mycket större och viktigare, och den vann han solklart.

Nu är det inte riktigt samma sak att skriva ett blogginlägg eller krönika, kalla det vad du vill, som att gå en match. Men det här var nytt och outforskat för mig och jag var osäker på hela grejen men nu har det gjorts och jag är en erfarenhet rikare.

Tack och må väl!