Igår fick jag mail angående fystesterna, vi i Svenska SW landslaget ska utföra om 3 helger. Det kommer att gå briljant för mig… Jomentjenahallåjavisst…

Jag må vara:

• deffad året runt (utan styrketräning eller otillåtna preparat)
• svårstrypt (mer än genomsnittet)
• stark som en karl (enligt många manliga grapplers)
• sjukt uthållig vad gäller sparring (efter 2h är jag i mitt esse och kan fortsätta minst 1h till)
• frälst med typ 3 km långa armar och ben (normalkorta fingrar och tår dock)

Men dessa ovanstående fenomen har en förklaring eller baksida:

• jag har ofrivilligt pyttelite fett på kroppen (mina geners förtjänst), därutav kroppshyddan
• liiite tightare och vänta liiite längre så kommer strypet att sitta på mig, alla gånger
• jag är grymt seg vilket kan överraska och uppfattas som Pippi Långstrump-styrka

• sparring är bland det absolut roligaste som finns, vilket gör att min kropp slår på någon autopilot för en utomjordisk nivå av uthållighet
• spaghettilemmarna har jag minst kroppskontroll över

Hur i all sin dar kommer mina fystestresultat att se ut? Jag är sjukt nyfiken.

Vad gäller min syreupptagningsförmåga så hoppas jag att alla de där feströkar-ciggarna i mina unga och `vilda´ år inte har orsakat allt för stora svarta fläckar på lungorna. Jag har under flertalet strypförsök fått frågan om jag andas med gälar, så det ska bli intressant och se ifall frågan har varit befogad. Om det sedan visar sig att jag också har en `inre kropp´ av en 78 åring så är det bara bra, för då har jag en gång för alla bevisat att man kan grapplas oavsett ålder. Vad gäller `min yttre´ kropp så tror jag nog att den närmar sig puberteten vilken dag som helst.

Min uppfattning av den här `labbgrejen´ är att det inte direkt handlar om att se vem som får de högsta poängen, utan mer tänkt att SW-förbundet ska skapa en kravprofil för kommande landslagsmedlemmar. Jag ska iallafall göra mitt yttersta och lite till. Kul ska jag ha. Kan hända att jag får sämre resultat i vissa övningar pga av mitt rehabbade knä, men det är sådant man får leva med.

” Målet är ingenting-vägen är allt”.

Om intresse finns för vilka testerna är och kanske även över mina resultat, så kan jag läcka dessa uppgifter i ett kommande blogginlägg. Jag reserverar mig för att WikiLeaks kanske hinner före…

Det är inte ofta jag har tid att titta på TV, men i tisdagskväll så unnade jag mig själv detta. Mitt i zappandet fick jag syn på Muhammed Ali. Wow, the great one, tänkte jag och la i från mig fjärrkontrollen. Det jag först trodde var en hyllningsdokumentär om Ali, skulle få mig att senare fundera två gånger ifall jag skulle slänga en av mina favvo t-shirts, med hans tryck på. Dokumentären hette Thriller in Manila och handlade om Joe Frazier, Alis motståndare med stort M. För den som har sett den förstår säkert vad jag menar och har man inte gjort det, kan jag varmt rekommendera den. Ett par gånger var jag nära till gråt av ilska mot den fruktansvärda smutskastning Frazier fick utstå, men det som fick mig att torka en tår var hans fightingspirit.

Ali är en enastående idrottsman med beundransvärda bedrifter, inget snack om saken, men hans stjärnstatus lyser lite svagare i mina ögon efter att jag sett dokumentären. Visst kan man skylla på att hans dåliga uppförande berodde på att han ville göra PR, men han gick över gränsen och det med hästlängder. En gnutta ödmjukhet hade mer än väl varit på sin plats. Tycker nog att ” Målet är ingenting-vägen är allt´ passar in även här, fast i den bemärkelsen att vad hjälper ens flashiga titlar om man inte kör ett sjysst och exemplariskt race på vägen dit…

Det jag lärde mig utav dokumentären var egentligen en förstärkning av mina tidigare uppfattningar och ambitioner av vad jag uppskattar hos andra fighters, men även det jag försöker värna om hos mig själv, nämligen ödmjukhet och sann fightingspirit.