I tisdags tackade jag för mig hos sjukgymnasten. Vi var båda överens om att jag uppnått rehabmålet med mitt knä. Det känns underbart skönt att allt har gått så bra. Nu har jag bokat upp mig hos en annan sjukgymnast för att få bukt på min rygg, en gång för alla. Kan ju inte gå runt o se ut som en ostbåge for ever liksom. Förhoppningsvis kommer jag i o med detta även att bli av med min dåliga ovana att lyfta med ryggen istället för att böja på benen. Ergonomi= Det är hett att lyfta rätt…

Träningen rullar på. BJJ på Carlson Gracie och SW på Pancrase. Jag är nu uppbokad alla dagar i veckan för träning, om jag inte jobbar förstås. Sweet potato pie. De senaste veckorna har jag trotsat väderkaoset och den kroniskt miserabla/patetiska kollektivtrafiken, bara för att få komma till träningen och leva livet. Jag ska erkänna att jag varit på gränsen till upplösningstillstånd då jag tittat på SL:s hemsida för att upptäcka de röda ringarna med kryss i som indikerar knas. Vid ett par tillfällen har jag tänkt utnyttja resegarantin, de dagar den varit gilltig, och ta en taxi fram o tillbaka. Tur för SL att jag på ett eller annat sätt kom fram till slutdestinationen varje gång, annars hade jag bidragit till fetaste bankrutten.

Jag är nästintill omöjlig att ha att göra med om jag inte får träna. Träning är det enda botemedlet.

Vad gäller min tilltänkta nyttighetsdiet, så har det gått åt pipan med den. Jag tittar väl en gång extra på innehållsförteckningen för att se så att varorna inte innehåller allt för många E-nummer, men resten skiter jag i. De dagarna jag tränar SW hinner jag i alla fall käka middag i lugn o ro, för träningen börjar inte förens kl 20.15. Matbutiken Lidl har blivit mitt senaste inköpsställe för matsäck till träningsryggan. Väldigt praktiskt då det finns en butik på Folkungagatan och en på Sveavägen, alltså i direkt anslutning till klubbarna. Något jag aldrig snålar med är hur mycket pengar jag lägger ut på mat. Nyttigt eller onyttigt. Kosta vad det kosta vill. Den kan komma från ett torgstånd i Rinkeby, likväl som från Östermalms Saluhall.

Jag är nästintill omöjlig att ha att göra med när jag är hungrig. Mat är det enda botemedlet

Häromveckan beslutade jag mig för att göra något som jag lovat mig själv att aldrig göra igen för träningens skull, nämligen börja banta inför tävling. Hold your horses! Det handlar dock bara om max 1,5kg. Anledningen är att jag ligger precis på gränsen till -60kg och det vore ju oklokt att inte banta om jag kan. Det som tar emot, är att jag kommer få kämpa i typ månader för att få tillbaka det lilla jag gjort mig av med. Att svulla, vätska på mig m m funkar tyvärr inte. Så fort jag sväljer mat verkar det som om att `fett atomerna´ löses upp och försvinner ut i kosmos utan en tillstymmelse till att vilja slå upp ett `fettdepå-camp´ på The Body of Dusi.

Den okrönta drottningen av pinsamheter, är nog moi. Förra fredagen råkade jag ut för något på träningen som misstolkades av min sparringpartner. Är lite för blyg för att skylta om det här på bloggen, men fenomenet är något de flesta av oss tjejer någon gång varit med om bl a på mattan. Mina tjejkompisar har iallafall garvat glatt och medkännande åt det inträffade.

Det är nästintill omöjligt att göra något åt det. Än har jag inte hittat botemedlet.