I måndags fick jag möjligheten att för första gången känna på hur det är att vara tjockis och som grädden på moset brottas samtidigt. `Sumobrottning´ stod på agendan. När jag klev in i ringen tänkte jag att här skulle jag minsann få glänsa med mina grapplingskills. Tjena mittbena.  Galet kul var det iallafall.

 

I tisdags på SW-passet, hade min träningskompis med sig sin flickvän till klubben. Hon fick snällt sitta på en stol och titta på. Jag kom fram till henne och frågade om inte hon skulle köra, men det skulle hon inte. Eller rättare sagt, så fick hon inte det. Jag snackade med killen och frågade: ”Varför tränar inte din tjej? Hon kan få köra bara med mig. Vad är problemet?” Hans svar blev: ” Nej, jag vill inte. Hon får inte.”  ”Varför inte? ”, undrade jag. Han garvade och sa: ”Jag vill inte ha en tjej som kampsportar.” ”Vad f*n är det för fel på oss tjejer som kampsportar?” utbrast jag. Fick inget direkt vettigt svar på det.

Efter träningen gick jag iallafall fram till flickvännen igen och sa att hon kunde när som helst höra av sig till mig om hon kände för att träna. Hon blev glad och sa att hon trodde att hon säkert skulle vara rätt grym på sporten, men lika snabbt sneglade hon mot pojkvännen. Jag förstod vad det innebar. Finns inte en sportsmössa att någon skulle kunna förbjuda mig att utöva grappling. Hur kan man inte vilja dela med sig av något som berikar ens liv med positiv energi, bättre hälsa, nya vänner och massor av annat?

Visst jag kan komma på ursäkter till killarnas försvar, men fördelarna väger över. Lita på mig!

Jag har varit med om att få lite dåligt samvete för att jag råkade vara just en kampsportande tjej. En gång bjöd jag med mig en krallig brandman som jag dejtade, till min dåvarande klubb. Han var väldigt stark och hade psykologiskt övertag, då jag trodde att han skulle göra low-fat köttfärs av mig. Min oro blev inte långvarig när jag började få in trianglar och diverse lås på honom ganska snabbt. Ok, det var hans första grapplingpass, men ändå. Där sprack i alla fall myten om att brandmän är the ultimate man material. Hehehe. Jag blev lite disharmonisk över att jag kanske sårat hans manlighet, men å andra sidan så borde det ju vara en fördel att veta att ens tjej kan ta vara på sig själv en smula. Första och sista gången jag får dåligt samvete över att jag är en tjej som kampsportar. Check!

Sen jag började träna har jag märkt att jag blivit väldigt återhållsam med att `låtsas bråka´ med folk, som inte tränar själv. Om någon smågruffar fysiskt med mig på skoj, så börjar det sprätta lite i kroppen och jag måste verkligen behärska mig  för att inte hoppa upp på personen i fråga, ta rygg och koppla en RNC.

Däremot om man hänger hemma hos någon kampsportspolare, så slutar det alltid med att man drar undan soffbordet och brottas på vardagsrumsmattan. Svettigt värre, men fy Fabian vad göttigt!

Låter kanske inte som något en proper lady borde pyssla med, men gilla läget eller `take a hike´. Oavsett kön, så är grappling folket ett härligt släkte för sig.

 

Förra lördagen var jag på Nacka FightNight och hejade på mina klubbröder från Carlson Gracie; Mats (med de stora överarmarna), Rickard ( James Bond look-a-like) och Youcef (lilla plutten). Det blev ´hat trick´, vinst för var och en av grabbarna. Alltid spännande och kul att titta på sina klubbkompisar och ännu roligare när resultaten blir positiva.

Tävlingssugen? Svar: Ja

Fit for fight? Svar: Nja

I torsdags landade jag nämligen med hela min lätta vikt, på tummen. Knakeliknak, gelépudding och siffran 9 på smärtskalan, sammanfattar upplevelsen. Jag fortsatte dock att sparras 2 omgångar till, ifall det skulle bli mitt sista sparringstillfälle på ett par veckor. Direkt efter träningen bar det av till akuten tillika mitt jobb, men nu som patient. I väntan på doktorn och röntgen, länsade jag mitt matförråd och softade med stort S i personalrummet. Patienterna som gick förbi tittade snett på mig. Keep on walking, tänkte jag. Någon förmån måste man väl ändå få  när man jobbar inom vården. Till min stora lycka visade iallafall röntgen att jag varken hade en fraktur eller spricka. En kraftig stukning. Check!

Denna lilla onödiga hand-ikapp parantes, gör att jag inte kommer att kunna träna optimalt de få veckorna som är kvar till min planerade tävlingscome-back. Jag får se först i slutet på nästa vecka hur det blir med den saken.

Må gott och rulla flott, grapplers!