För några månader sedan kom det en ny träningskompis till min klubb på Carlson Gracie. Jag gav henne smeknamnet Carla Gracie. I lördags fick vi tillfälle att köra tillsammans för första gången. Hon är nästan lika lång som jag, men väger ännu mindre än mig. Har en väldigt fin brun ton på sitt skinn. Oftast står hon bara rätt upp o ner på träningen och inte gör ett jota, eller så ligger hon platt på ryggen som en död fisk. Hon säger aldrig något (envägskommunikation), inte ens när jag i slutet på vår sparringssession i lördags började slå henne riktigt j-vla hårt i huvudet med knytnävarna. Vill poängtera att vi tränade MMA just det passet. Jag tror inte Carla är hel-svensk, men hennes beteende är väl normalt i den kulturen hon kommer ifrån. Hon tar aldrig egna initiativ, så man måste låtsas att hon gör saker för att man sen kan försöka träna på tekniker. Jag har inte riktigt kommit på ett bra sätt vad jag ska göra med henne, för att få ut det bästa för oss båda på träningen. Fortsättning följer…

I lördags efter passet med Carla, var det dags för Tjejrullen jag anordnat på klubben. Trots att jag gått ut med mycket reklam angående eventet så blev vi 6 tjejer totalt. Märk väl att jag inte använde mig av ordet bara framför antalet. Anledningen är att jag i alla fall fick ut sjukt mycket från att sparras med de som var på plats. Det var ett gäng glada och duktiga tjejer från olika klubbar som alla hade sin egen stil. Ett stort plus var att de hade nästan samma matchvikt som jag. Kors i taket. I två timmar var det underbar tjejsparring.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skiljer sparringen åt mellan killar och tjejer, men något är det och nu snackar jag inte om de fysiska attributen. Om du har en tjej och kille med liknande storlek, styrka och intensitet i gamet, så kommer man ändå kunna särskilja de åt ifall man skulle få för sig att köra med t ex en ögonbindel.

Under rullet lärde min klubbkompis, Ambar-Pocahontas look-a like, mig en ny övning som hon nyligen lärt sig i Thailand. Den hette ”Tennisleken” och gick ut på följande sätt: Två personer kör mot varandra. Den ena börjar med att göra ett drag/move, sen är det den andras tur. Man växlar fram och tillbaka tills någon får till ett avslut. Lite som luffarschack. Man liksom fryser spelet och får tid att tänka ut sitt nästa drag. Hjärncellernas aktivitet kan lätt liknas vid popcorn som poppar när man får tid att analysera situationen. Det ska fortfarande vara ett flow när man rullar, så det är inte att föredra med betänketid på över 30 sekunder. Jag tyckte att övningen blev mer roligare och givande för varje gång vi körde.

 

Min största supporter inom allt och tillika bästa vän Nadia, födde i tisdags ett alldeles bedårande litet flickebarn vid namn Selma. Jag har gjort klart för den nyblivna mamman att så fort gullungen är gammal nog att börja grapplas tar jag över vårdnaden. Tant Dusi ska minsann inviga den blivande grappling-sessan till en av världens roligaste saker man kan pyssla med. Det ska börjas i tid. En annan började träna vid 21års ålder och grämer sig fortfarande över att man inte startade tidigare. Jag har en liten förkärlek till att försöka pracka på andra min passion för grappling. Antingen så ryckas de med och blir lika förtrollade som jag, eller inte alls.

Jag hoppas dock alltid på det första alternativet, för allas bästa.