Då var jag tillbaka i Sverige efter nästan 2 veckors uppladdningskoma i Montenegro. Jag har sovit som en klubbad säl i bra många timmar varje dag och hunnit grapplas en del. Vart man än i världen kommer för att träna, så känner man sig ganska snabbt hemma. Detta är mycket tack vare bl a alla karaktärer som infinner sig på plats; allt från pajasen, teknikern, till besserwissern, talangen och rikspuckot med flera. Det är också väldigt kul att prova på uppvärmningen och olika drillar som man inte sett tidigare.

Jag har haft/ fortfarande har och kommer nog alltid att ha grava problem med koordinationen. För att göra allting ännu mera komplicerat, så kroniskt gör jag utförandet av en teknik eller drill så fort som möjligt. Samma sak gäller när jag t ex försöker dansa salsa med en partner. Jag hinner köra igenom hela min latinomoves repertoar i ultrarapid 15 gånger om inom loppet av introt till en låt, innan `Pablo´ ens hunnit värma upp sina  rullande höfter och kastat förföriska blickar. Jag kanske har någon form av bokstavskombination eller så är jag helt enkelt bara kort och gott störd. Vilket fall som helst så har jag lärt mig leva med det.

 

I mina rötters land så pratar man serbiska, ett språk som jag nästintill enbart använder när jag är där. Min släkt och bekanta garvar ibland som påtända åt mina utryck, då de inte alltid är korrekta. Dock kommer jag undan med att det är väldigt charmigt, enligt de. En annan känner sig måttligt retarderad. Min grammatik är ungefär som hos en 10-åring, men min vokabulär hör väl till den äldre generationen som växte upp på landet under 2:a världskriget. Översatt till svenska skulle det krasst låta som en buskis ( Stefan&Krister), med en mix av söderslang och asiatisk brytning. Ok, jag kanske överdriver lite…

Huvudsaken är att jag kan göra mig förstådd i det stora hela. Råkade förstås ut för en liten `groda´ när jag sparrades mot en kille som var irriterande mesig, bara för att jag var tjej. Min avsikt var att säga åt honom att han kunde ta i mera, men det blev istället något i stil med att det var fritt fram för honom att `våldföra´ sig på mig. Han fattade dock vad jag menade.

Det känns tryggt att veta att grappling är ett internationellt språk, där det förekommer lokala dialekter, men kontentan är den samma.

I lördags var jag åter funktionär på Superior Challenge. Där träffade jag så klart på en massa grapplers och desto mera MMA-fighters som man lärt känna genom åren. Mitt jobb denna gång på galan blev att dela ut matchprogram/fightcard/gamelist (mottagarna av detta blad hade delade meningar om vad jag skulle kalla det för, så jag alternerade). Efter att utdelningen var klar kunde jag mingla med bekanta, utöva stående kramkalas och sedan naturligtvis titta på galan. Jag vet inte hur många gånger jag sparkade can-can med det opererade knä för att visa att jag nu minsann är helt återställd. Inte för att jag i vanliga fall dansar på Moulin rouge, men folk fattade vinken. Jag hade rysligt kul och längtar redan till höstens gala. Håller tummarna för att flera fighters med grappling som bakgrund ställer upp.

 

Förra veckans reseplanering:

• Resan till ADCC-uttagningen i Åbo är bokad.
• Resan till EM i Ukraina är bokad.
• Träningsresan till London är för tillfället på stand-by…
• Ytterligare 2 ladda-batteriet-resor är preliminärt inplanerade innan september är slut