BJJ har i mina ögon lyckats med att ramla in i en smått säregen position och detta är något som påverkar hur vi utövar BJJ samt ser på BJJ.
Det är en multifacetterad sport, en revolutionerande kampsport, ett självförsvar, en del av andra sporter. Samtidigt är det en form av dogma i konstant utveckling.

BJJ är mig veterligen den enda sport där tränaren förväntas kunna övervinna sina elever även efter långvarig träning. Få var väl dock de som förväntade sig att Cus D´amato skulle kunna läxa upp Mike Tyson i ringen men samtidigt drar många öronen till sig inom BJJ världen om inte tränaren kan smiska upp alla på mattan.

Denna syn är självklart sprungen ur många källor, allt från Gracies egna reklam, BJJ:s tidiga dominans inom MMA men även våra egna introduktioner till BJJ. Inom få sporter blir en kort tids träning upphov till en sådan enorm skillnad. Skulle väl vara om man kastade i en icke simkunnig med någon som simmat under ett par år vi kan finna samma skillnad.

Jag minns själv när jag började med BJJ och för första gången rullade med blåbälten, jag fick stryk på sätt jag inte ens kunde beskriva. Första gången jag rullade med ett lilabälte drog jag slutsatsen att svartbälten nog måste ses som någon form av demigudar uppblandat med superhjältar. Första gången jag rullade med ett svartbälte fastslog jag att min tes stämde.

Detta är sedan en syn som lätt följer oss genom vår utveckling inom BJJ, vi stirrar oss blinda på symbolen och glömmer att det är en människa som bär den. När vi sedan själva börjar bli bättre och börjar jaga de högre upp i bältesordningen kan det lätt leda till att vår så fint strukturerade världsbild rasar.

Förutom att detta i förlängningen kan leda till allsköns dokusåpa drama som kan följas, spekuleras i och skadeglatt avnjutas på forum runt om på nätet är det fullständigt ologiskt. I vår besatthet vid bälten skapar vi en förväntning som inte bara är omöjlig att leva upp till, den är i förlängningen destruktiv.

Om eleven aldrig skall kunna besegra/övervinna tränaren/läraren så skapar vi en nedåtgående spiral där enda lösningen till slut är att ta bort det levande elementet i vår träning och återgå till att köra kator och övertyga oss själva om osynliga krafter som skäggiga gamla män kan utnyttja för att övervinna alla former av angrepp.

Målet som tränare måste väl ändå vara att ta sig själv ur ekvationen, ge eleven allt den behöver för att våga försöka och att våga misslyckas för att till slut lyckas. Målsättningen som tränare måste väl vara att försöka hjälpa andra att nå sina mål och testa sina begränsningar?

Om dessa nu överstiger mina egna mål och begränsningar så är det väl bara att vara glad och uppmuntra dem. Om jag kan vara en del i att hjälpa en elev att överträffa mig själv både teoretiskt och praktiskt är det väl inte bara det bästa för BJJ utan även bland de bästa betygen jag kan få som tränare?