Hej,

 

Efter uppmuntran från en av mina tränare och av allmän nyfiken har jag bestämt mig för att skriva mitt första, av vad som förhoppningsvis kommer bli fler, bloginlägg. Jag heter Fredrik Karlsson, är 24 år gammal och har sedan september 2009 tränat Brasiliansk Jiu Jitsu och Submission Wrestling på Kampsportscentret i Linköping. Vi tillhör Alliance Jiu Jitsu och jag är vitbälte. Ett mycket ambitiöst vitbälte på väg uppåt.

 

Kamsport eller närstrid i allmänhet har intresserat mig så länge jag kan minnas. Jag är för dum för att uppfatta värdet av att sparka in en boll i “krysset” men kamp har alltid känts som en självklar tävlingsform. Något vars syfte aldrig behövt förklaras utan snarare förklarat sig själv. Som femåring ville jag strida vid sidan av Leonardo, Donatello och de andra som ninja turtle, i mellanstadiet drömde jag om att någon dag få svart bälte i taekwondo eller kanske bli den nästa Bruce Lee. Första gången jag fick se BJJ hatade jag det. “Hur ska folk kunna hoppsnurrsparka Royce Gracie i huvudet när han bara dyker på deras ben och tar ner dem på backen. Kan ingen åtminstone knäa honom i huvudet på vägen in?” var min första tanke. I högstadiet tog jag ett flerårigt uppehåll från all sorts träning och kom tillbaka för lite drygt ett och ett halv år sedan med ett intresse för en beprövad kampsport som faktiskt fungerade. Fascinerad av markkampen inom MMA begav jag mig till kampsportscentret för att prova på deras BJJ-träning. Visst ville man kräkas efter första passet, men vid terminens slut var jag som besatt. På senare tid har mycket av fokuset varit tillägnat tävling. Jag har vunnit bl.a. Alive SWT 9 i -67 kg. Häromveckan tog jag silver på Tapouten i -76 kg, en tävling som jag tänkt berätta mer om nu:

 

Väckarklockan ringde vid inhumana 05:30 och min arm stängde, på ren instinkt, genast av den. På något vis lyckades jag ändå pallra mig upp ur sängen tio minuter senare och möta upp mina träningskamrater utan längre försening. Det var trångt, jag var trött och resan tog runt tre timmar, men ingen skulle få rubba mitt vinnarhumör. Ju gladare och positivare jag är, desto större chans har jag att vinna, var tanken. Efter att ha irrat bort oss i Stockholm ett par gånger stod vi äntligen parkerade utanför Västerängsskolans gympasal där tävlingen gick av stapeln. Jag var exalterad och slängde omedelbart på mig min gi för att kunna gå och provväga mig. Frukosten hade varit stadig och jag förväntade mig därför inte att ha mer än ett par hekto till godo. Efter att ha fått “72,7” som resultat tre gånger bestämde jag mig för att dricka en powerade och äta en rejäl kyckling- och pastasallad. Inget att rekommendera så tidigt inpå första matchen.

 

Ett par timmar in i turneringen var det dags för Robin, min träningskamrat, att gå sin första match. Jag visste att matchen efter nästa var min och humöret började vända åt det skitnervösa hållet. Det kändes inte ett dugg annorlunda mot tidigare tävlingar, hade inte min mentala förberedelse gett någonting? Robin snärjde plötsligt in sin motståndare i en lurig armbar som tvingade honom klappa ut. Bara en match kvar. “Fyfan, nu börjar jag bli riktigt nervös” utbrast jag och tyckte det åtminstone kändes skönt att få dela det med mina medtävlande. Pulsen var redan hög, men det var dags att komma på fötter och få igång resten av kroppen. Några minuter senare var det min tur.

 

Jag försökte nicka självsäkert mot min träningskamrat som stod på andra sidan mattan med kameran redo. Jag påmindes om alla försök att intala mig själv att jag skulle vinna och att jag i första hand gjorde detta för att det var kul. “Låt se hur illa nerverna kan bli. Ge mig allt ni har” tänkte jag. Resultatet var underväldigande och ersattes istället av lättnad och fokus. “Må den bäste Fredrik vinna.” sa jag, men det var lögn. Jag ville vinna, oavsett vem som var bäst. Även om det inte var kvällens starkaste prestation tog jag mig vidare med smalast möjliga vinstmarginal – en fördel. Efter massvis av svep, scrambles, submissionförsök och guardhoppande befann jag mig äntligen i semifinal. Varje match kändes mer bekväm än den tidigare men det tog längre och längre tid att återhämta sig efter varje utmattande prestation. “Fem timmar sömn eller inte, nu finns det ingen tid för ursäkter. Jag går ut där och ger allt jag har, om jag spyr ner honom blir jag antingen diskad eller får lite extra vilotid” tänkte jag och gick på mattan. Jobbigt blev det, fast också en ganska underhållande, lång scramble. Ni kan se hela matchen nedan. Efteråt var jag tvungen att lägga mig ner och svettas i dryga 5 minuter.

httpv://youtu.be/WJ8TtpjQU-g

 

Finalen var både kul och jämn, men i slutändan var det ändå min motståndare som presterade bättre och tog hem matchen med 9-8. På återseende, Max.

httpv://youtu.be/NvzcvQycgfg

 

Under bilresan hem satt jag och hävde ur mig en massa efterkloka konstateranden om vad jag borde gjort istället för vad jag faktiskt gjorde. Dagen hade givetvis varit långt ifrån dålig. Jag kom, jag såg, jag och mina Alliancekamrater segrade nästan och vi blev serverade pizza av en man som utseendemässigt var identisk med E-Type.

 

Fy fan vad kul det kan vara att tävla. Vad skönt det känns när man får gå ut där och jobba med sin teknik istället för falla offer för nerver och göra en massa dumheter. Idag gick jag nästan hela vägen mot ett gäng riktigt duktiga grapplers. Idag fick jag t.o.m. vara lite bättre än på träningarna.

 

Ka-kaaaaaah!