I onsdags var jag på första Jonpasset på säkert 5 veckor och jag kunde inte sluta flina. Blev som kär på nytt i sporten.

Har länge sett på tekniker och trott mig förstå, har lyssnat på instruktioner utan att riktigt höra, men idag tog jag mig ur den onda cirkeln. Jons sätt att lära ut något passar mig, och var precis vad jag behövde. Vi krigade mycket om grepp mestadels handleder och jag kunde bara flina. Vi har krigat om grepp andra träningar med, men Jons sätt att förklara hur man ska förlänga den andre personens försök till grepp  fick mig att minnas förlängning av rörelser och utnyttjande av motståndarens kraft vilket gjorde att jag började minnas vad som fascinerar mig så mycket med den här sporten.

För det är ju det här jag tycker är så himla roligt att experimentera med. Det som gör att jag kan ligga och flina trots att jag ligger grymt dåligt till, för att jag håller på att tänka ut någon spännande teknik. Och när jag sedan får till det och lyckas är det en sån obeskrivlig wow-känsa.

Jag har ett längre tag haft det lite jobbigt under träningarna. Inte så att jag tappat motivationen för jag tycker att det är jätteroligt att träna bjj, mer det att jag verkligen varit tvungen att anstränga mig för att förstå hur jag tidigare tyckt att allt varit så häftigt hela tiden. Jag har sökt och sökt efter det där lilla extra som förgyller alltihop och plötsligt fick Jon mig att komma ihåg, Och allt kom tillbaka som om det aldrig varit borta.

Jag har tänkt tillbaka väldigt mycket på tapouten där jag bara kunde vara lugn, koncentrerad och därmed kunde göra allting på ett kontrollerat sätt som jag ville under mina matcher. Jag har försökt hitta tillbaka till samma tillstånd som jag hade då som gav en sådan tillfredsställelse, men har inte lyckats. Jag har under sparring tänkt att jag ska andas och ta det lugnt för att ge mig själv tid att tänka i princip alla situationer, vilket förmodligen i andras ögon sett ut som att jag legat där under och inte ens försökt ta mig ur situationen. Jag har trott att jag har tänkt på att utnyttja den andre personens kraft. Jag har trott att jag har förstått, men jag inser att det inte alls är vad jag gjort.

Det som i onsdags kom tillbaka som en självklarhet har tidigare funnits, och jag undrar hur jag kunnat glömma bort det. Kanske är det just det att det är en självklarhet. Att det blir så självklart att man tillslut glömmer bort det igen? Den här gången ska jag försöka att hela tiden jobba mer med de principer som återigen uppenbarat sig för att hålla dem levande och aldrig bli så pass naiv att jag tror mig ha förstått dem fullt ut.

Tack Jon Wennerström för att du fick mig att komma ihåg vad det handlar om!