Nu är man hemma efter tio dagar iväg på tävlingar. Det var lite motigt att åka hemifrån då det kändes som att man nyss kommit hem från Brasilien, måste jag erkänna. Men när man väl är iväg och är i sällskap av härliga människor så känns det med en gång rätt okej och kul.

Först på tur stod ADCC World Championship. Det gick ju som det gick. Mötte Kyra Gracie första matchen. Kändes bra stående och fick in dubbla underhooks. Kunde dock inte koppla greppet ordentligt och vågade inte göra något. Såhär i efterhand kan jag ju säga att jag bara skulle ha satsat på att ta ner henne och hoppats att det gått vägen. I alla fall gjorde jag inte det och sedan hoppade hon guard. Hon var så jäkla snabb och jag satt helt plötsligt i en triangel. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag absolut inte vill förlora redan då. Så jag kämpade mig ur triangeln och snabb som en vessla satt jag i en omo plata. Det var en rätt konstig vinkel på min arm, men det gjorde inte jätteont, så jag försökte ta mig ur.Vet inte vad hon gjorde då riktigt men plötsligt låg jag underst i en armtriangel. Den satt inte ordentligt så jag kunde andas i alla fall, men jag satt… fast. Låg och väntade på att hon skulle bli tvungen att slappna av så att jag kunde hitta någon lucka. Men det gjorde hon inte. Jag kunde inte heller vrida ut huvudet för då hamnade min biceps över näsa och mun och då kunde jag verkligen inte andas. Tror vi låg sådär i fyra- fem minuter. Tillslut släppte hon bara för att gå på en kneebar, men samtidigt höll hon min högra arm och drog en armbar, som jag klappade på. Fy vad ledsen jag var! Sa till Anders att jag minsann inte ville åka till Belgrad på FILA VM, jag ville bara åka hem och gömma mig under en sten! Anders sa mycket klokt att jag kanske skulle vänta med det beslutet till dagen efter, haha.

På måndagen åkte jag till Stockholm för att sova över hos en kompis och sedan ta planet till Belgrad nästa morgon. Dags för FILA! (Serbien slår i alla fall Ukraina med hästlängder gällande service och mat- ingen dillkyckling!) Min första match gick mot en serbiska som jag hade bestämt var dålig stående utifrån hur de andra serbiskorna såg ut (jättesmart antagande, jag vet). Hon var inte så dålig stående kan jag meddela. Jag hade bestämt mig för att gå in, köra mitt höftkast och sedan skulle det vara klappat och klart. Inte då. Min kropp kändes seg och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när jag inte kunde ta ner henne som jag tänkt. Tillslut märkte jag i alla fall att för varje gång jag gick in för att kasta, försvarade hon genom att böja sig ner. Giljotin försöker vi med då, tänkte jag. Den satt klockrent från stående.

Nästa match gick mot ukrainskan jag mötte på EM. Hon gick in för att köra sin mara som hon försökte med på EM. Jag stod kvar utan problem, tog ryggen och körde in hookarna. hon rullade över på rygg och jag började jobba in armen för en rnc. Hon rullade över på mage och jag körde in armarna och plattade ut henne. Hon började snyfta och gny och tog ut armen för att klappa men ångrade sig. Jag tänkte att klappar hon nästan nu så behövs det inte mycket, så jag körde in armen över hennes haka och bara drog. Hon klappade.

Finalen gick mot polskan som jag förlorade mot på EM. Hon gick mot mig och drog upp benet för att hoppa guard. Jag satte händerna på hennes höfter och puttade bort henne. Hon försökte med samma grej och jag puttade bort henne igen. Jag blev så glad att jag kunde hindra henne från att hoppa guard och självförtroendet växte. Det här kan ju gå! tänkte jag. Jag förstod dock att jag inte riktigt visste hur jag skulle få ner henne och tänkte att hon kunde få hoppa guard då så att hon fick ett minuspoäng. Hon hoppade guard, men jag var beredd så hon fick ingen hög guard. Dock fick hon inget minuspoäng, men jag orkade inte bry mig, nu var det dags att försvara sig. Hon är djävulskt bra i guard, och jag är inte så där jättebra i någons guard, så jag tänkte mest basics och på att försvara mig. Försvara, försvara tills hon tröttat ut sig. Jag jobbade hela tiden in axlarna, tryckte ner hennes biceps, höll i hennes nacke när hon försökte svepa, och det gick bra, hon började bli trött. Så öppnade hon guarden och jag lyckades smita förbi med ena benet. Halvguard gillar jag. La press med axeln på hennes ansikte och tillslut kom jag förbi med mitt ben. Två poäng till mig! Sedan höll jag. Det var cirka tjugo sekunder kvar när jag kände hur luften gick ur henne. Vilken skön känsla! Tio sekunder kvar och hon hade gett upp. Tiden tog slut och jag var World Champ!

Det allra bästa var att jag fick min revanshmatch mot henne i finalen- och vann!

Dagen efter var det dags för öppna klassen. Mötte polskan som går -65 kg-klassen. Det gick bra till en början, hon var inte alls bra stående och gjorde nåt halvkasst försök till guardhopp. Men sen slarvade jag och hon fick rygg och jag blev utstrypt. Kändes lite skit eftersom det verkligen kändes som att jag kunde ha tagit henne. Well well, sedan mötte jag Penny Thomas i återkvalet för brons, och hamnade i hennes guard. Hon var för stark för att göra som jag gjort mot polskan i finalen, så jag åkte på en triangel där. Hur som så vet jag vad jag verkligen måste jobba på; att vara i någons guard och ta mig därifrån.

Sverige gjorde en riktigt bra prestation på FILA VM och vi slutade som näst bästa lag efter Polen och före USA. Det kändes bra att jag gjorde så pass bra ifrån mig på min andra FILA tävling och på mitt första VM. Även om ADCC-prestationen svider så kan jag ändå glädjas åt att vara FILA World Champ.