Skräcken som rinner genom hela kroppen när jag hör smällen från knät och känner hur allt är fel är hemsk. Jag hör mig själv skrika som aldrig förr, men vet knappt var det är mest fel eftersom både knät och foten gör så ont. Jag skriker för att det gör ont, jag skriker för att jag är chockad, och jag skriker för att jag är så jävla arg och besviken på mig själv. Jag har klantat mig totalt och har redan målat upp ett skräckscenarie om hur jag inte ska kunna träna på ett år framöver.

Jag hade tänkt stanna hemma för att hinna med det sista julfixet, men vet att jag blir odräglig och sur av att låta bli träningen. Så träning blev det. Hela tiden hade jag roligt, hela tiden flinade jag, oavsett om jag  låg under så kändes det bra idag.
Jag hade tur, jag klarar mig förmodligen med 2-3 veckors vila. Lättlurad som jag är tänker jag att det är ett ypperligt tillfälle att träna till den överkropp jag önskar under tiden. Tur att jag är så pass dum att jag tror på det själv…

Hoppet är inte släckt på långa vägar. Jag väljer att tro att knät faktiskt klarade sig ok (fast de alltid säger det och knän sen spökar vidare). Jag försöker se möjligheter och att det nu om någon gång ändå är ganska lägligt, när hostan fortfarande ligger kvar och alla är hemma på jullov. Ibland behöver man påtvingad vila, särskilt jag, jag får försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.