Denna styggelse som får oss alla att ibland dra ned tempot. Ofta ofrivilligt men ändå lika retsamt. Det sköna med sjukdomar i denna fas av min karriär är att jag kan låta det ta sin tid utan att få ångest över att inte befinna mig i träningslokalen. Även om viljan att träna fortfarande finns där så kan jag unna mig att ta det lugnt. Ingen tävling framför mig, ingen gradering att sikta mot. Utan bara att längta till en träning som utvecklar och får mig att må bra.
Men hur kommer det sig då att jag håller på att klättra på väggarna? Vi har alla svaret. Vi har bara lite svårt att erkänna det. Tappar jag något medan jag ligger hemma och tar det lugnt? Missar jag skärpan i teknikerna? Hur långt har de andra utvecklats medan jag legat här och latat mig?
Känsla och förnuft är krafter som styr våra liv och våran träning. Mitt råd till er är att låta förnuftet styra under sjukdom och känslan när ni är friska.

God fortsättning.