Jag har haft min beskärda del av tävlingar och matcher. Under mina år på tävlingsmattan så blev det en vardag som jag inte funderade över utan jobbade vidare mot nästa tävling. Mitt liv inrutades rätt så fyrkantigt mot en väg att bli bättre. Och med målsättningen att vinna nästa tävling. Men så kom dagen då jag började tappa motivationen. Jag älskade att tävla, men orken att upprätthålla en viss standard började tryta. Beslutet jag tog att sluta tävla på en viss nivå var rätt enkel att ta. Många har beskrivit det som svårt. Men inte jag. Jag kände mig färdig för tillfället. Driften att tävla fanns. Men glädjen i att träna mot mina mål saknades.

Nu börjar jag närma mig 10 års gränsen för när jag stod på tävlingsmattan senast och med alla tävlingar som annonseras så börjar det suga i tävlingsnerven. För visst har jag en sista tävling i mig. En sista guldmedalj att bärga. Mina fysiska förutsättningar är rätt goda för den åldern jag befinner mig i. Jag har aldrig slutat träna utan nu tävlar jag mot mig själv. Både i dojo och i gymmet. Så nog har jag en sista tävling i mig. I alla fall intalar jag mig det.

Mina träningskompisar försöker övertala mig att ställa upp på någon nybörjartävling i bjj. Och jag är lockad. För jag har ju som sagt en sista tävling i mig. Men kan jag som 42-åring äntra en matta för att tävla mot andra i min ålder? Vad är det som tar emot? Varför inte?

Så när ni minst anar det så kanske jag dyker upp på en tävling nära er. För jag har ju en sista tävling i mig.

eder Mathias Forsberg