En vecka senare ids jag till slut skriva ner vad som egentligen hände förra veckan, bättre sent eller aldrig?

För några veckor sen tävlade jag på Nordic open i nacka. Efter en heldag med stora framgångar för alla tävlande från klubben var vi alla nöjda. Jag kom hem med silvret i 58,5 i min första tävling som blåbälte. Spontant blev det även så att jag tävlade i öppna mattan på söndagen. Under söndagens uppvärmning kände jag mig seg och hade lite svårt att tagga till, då plötsligt domaren som under lördagen dömt mina matcher sticker in huvudet i jakt på…. mig(!). Det är Renato Tavares som har gillat det han sett mig göra på mattan och jag får förutom riktigt bra tips inför match en inbjudan att komma och träna med honom i Oslo. Då jag för dagen inte har någon coach med mig står min coachstol ledig och plötsligt under min första match hör jag Renato från stolen säga, ” Lina, lyssna på mig”. Jag gjorde min bästa match någonsin. Nästan ingen från klubben såg den men jag vet i alla fall vad som hände. Genom att se att någon utomstående som inte behövde göra någonting för mig, söka upp mig och hjälpa mig på alla vis för att han trodde på mig gjorde att även jag vågade tro på mig själv, och därmed slappna av.

 

Förra tisdagen blev det dags att utnyttja chansen att få träna i Oslo, så jag och Philip satte oss på en buss och drog iväg.

Matchsparring. 5-7 svartbälten/träning, något brunt och runt 10 lila och 10 blå. Flera högt graderade tjejer. Inte fy skam att ha så mycket bra folk på varenda träning. När jag åkte iväg, hade jag bestämt mig att lägga undan all prestige. Jag lovade mig själv att våga misslyckas för att lyckas, att när det gick dåligt se vad min nya träningskompis gjorde bra, och att ta in allt jag fick chans att ta del av.
Den första träningen fick jag mycket stryk. Tjejerna var så tajta, killarna gav inte heller de några luckor, jag kände mig knappt värd mitt blå bälte  när jag ivrigt frågade om något som för dem var baskunskaper men nytt för mig, men oj vad roligt jag hade det och på något vis gick det liksom bra ändå. Svartbältena var imponerade och sa att jag var teknisk. Jag? jag rörde ju bara lite på mig och försökte ha kul, jag fick nog inte till ett enda avslut den första dagen.

Jag kan inte sätta ord på vad skillnaden mellan stilen på min klubb och den här klubben var men jag vet att jag drar nytta av att ta del av allas olika sätt att lära ut. Jag vet att jag blev chockad över att det fanns så mycket jag inte hade koll på. Att jag ett tag funderade på vad det egentligen var jag gjorde när jag trodde att jag utövade bjj. 3 träningar tog det. 3 träningar innan jag förstod var de gjorde och hur jag skulle anpassa mig till det. Från att ha rubbat min bild av bjj där inga av mina tekniker fungerade förstod jag plötsligt vad de menade med att jag var teknisk. Jag kom på dem. Utan att nonchalera det nya jag lärt mig kunde jag plötsligt utnyttja alla mina tekniker till fullo. Tjejen med det lila bältet som första dagen lekte med mig såg plötsligt rädd(?) ut.

Det är häftigt vad utbyten är nyttiga. Från Frontlines fredagssparring blev det en heldag på min klubb med hiltis tjejer efter en natts bussresa hem.

Vi blev 20 nöjda tjejer och fick oss en riktigt bra dag som tål att upprepas. Ännu mer sparring och nya tekniker. Nu är jag sugen att tävla!