Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Västergötland där det inte tog mer än 20 minuter att nå kommungränsen till fots oavsett var man startar. När jag blev 18 år tog jag körkort och sen dess har jag också varit bilägare. Detta betyder att jag för det mesta transporterar mig med bil. Jag är absolut ingen sån där människa som har rumpan fastväxt i bilsätet utan jag går och cyklar gärna också för att ta mig till ställen men just kollektivtrafik har jag alltid haft en stor aversion mot. Dels för att det är trångt och folk upprepat gör intrång i min personliga sfär men också för att jag har mycket traumatiska minnen från åksjuka i samband med skolresor. Jag blir illamående bara jag ser en buss i princip.

Nu har jag för första gången i mitt liv köpt mig ett månadskort. Anledningen till detta är i första hand att min bil kommer vara på verkstad i två veckor och i andra hand att jag fått dåligt samvete. Jönköping stad har fantastiskt väl utbyggd lokaltrafik och är dessutom billigt. Körningen hemifrån till jobbet är mycket blandad och dessutom kostar det astronomiskt mycket pengar att parkera bilen i stan varje dag. Alltså åker jag buss numera. Jag är på min andra bussåkardag och det lutar just nu åt att jag kommer fortsätta med detta ett tag framöver. Förvisso är det lite bökigt att släpa träningsväskor fram och tillbaka  och det tar lite extra tid men jag känner mig som värsta miljöhjälten. Dessutom gjorde jag en hjälteinsats idag när jag reste mig för en gammal dam. Helt plötsligt började alla på bussen ge bort sina platser, hjälpa rullatorer av och på mm.

För er som bor i storstäder och är uppvuxna på buss/spårvagn/tunnelbana kanske det här är en bagatell men jag har verkligen lärt mig nåt nytt.  Jag vet inte ens om det här är intressant för er som läser men jag kände för att dela med mig.

vi ses på mattan (bussen stannar precis utanför 🙂

/diana