Det har tagit mig en vecka att formulera detta inlägg. London Open blev ett fiasko för min del. Jag har försökt analysera vad som hände och hitta någon förklaring till att det gick som det gick och samtidigt skriva något vettigt här utan att bli för negativ men jag har inte riktigt lyckats. Därför har jag valt att inte skriva något för det har varit några tunga dagar efter tävlingen. Tittar man på tävlingsresultaten så står det att jag tagit silver. Tittar man på deltagarlistan så ser man att vi var två i viktklassen. Alltså kom jag tvåa av två möjliga och mitt silver är inte värt snöret det hänger i tyvärr. Att förlora är en del av sporten. När man tävlar mot varandra så måste det finnas en vinnare och en förlorare. Det är jag införstådd med. Jag går med på det för det är en del av spelet och egentligen har jag inga problem med att förlora. Eller jo det har jag. Jag hatar att förlora men på nåt sätt gör det lite mindre ont när man sätter upp ett motstånd. När man liksom vet att den andra fick jobba järnet för sin vinst. Det känns respektfullt mot min motståndare att träna hårt, förbereda mig väl och sen göra allt jag kan för att göra livet surt för dem under de 7 minuter vi har vår drabbning. Jag misslyckades totalt med detta och det är därför jag känt mig lite extra mycket som en förlorade efter den här tävlingen. Jag vet inte riktigt vad som hände där innan matchen. Jag vet att jag under hela tävlingsveckan känt en trötthet i kroppen och hoppat över pass. Jag var ovanligt nervös innan vi åkte över och väl på plats hittade jag inte det där lilla extra ”humpfh”. Det var bara som en vanlig regnig dag på jobbet. Jag kunde inte tagga till. Istället klev jag ut på mattan och fann mig plötsligt mitt i en match. Det blev som det blev och förlust var faktum. Jag försökte ladda om och tagga till inför öppna men jag var för knäckt och genomled samma 3 minuter igen med ännu en förlust. De flesta jag pratat med har uppmanat mig att lära av min förlust och jag har verkligen försökt hitta någon lärdom men jag vet inte riktigt vad det skulle vara. Jag inser så här i efterhand att jag nånstans på vägen dödade min egen tävlingslust och att lusten verkligen är en förutsättning för att nå framgång. Jag inser att jag måste sluta övertänka saker och vara lite snällare mot mig själv. ”keep your body fast and your brain slow” sa en duktig brasse till mig en gång. Jag inser mer och mer att det är min nyckel till framgång.

Vi ses på mattan 🙂

/diana