I mitt förra inlägg konstaterade jag att jag inte är någon BJJ-nörd i dess egentliga mening eftersom jag inte lever, andas och drömmer BJJ 24/7. Det händer trots det att jag pliktskyldigt tittar in på lite olika BJJ-sidor just för att jag inte ska känna mig mera utanför än vad jag klarar av och ibland när jag gör detta blir jag hjälplöst provocerad av den attityd som många BJJ-nördar utstrålar.
Ett av budskapen som jag till och från sett och som retar gallfebern på mig är ”you can´t teach heart”. Det finns massa andra liknande floskler som jag misstänker kommer från amerikanska college-filmer och som i alla fall i mina ögon syftar till att särskilja några från några andra och att på något sätt anta någon elitistisk attityd till en sport som i sin grundfilosofi är raka motsatsen. I alla fall för mig.
BJJ är en idrott för den mindre och svagare men skickligare utövaren. Det är det som gör att stor kan träna med liten, gammal med ung och tjejer med killar. BJJ är en sport som har utrymme för alla oavsett bakgrund, ålder, kön, lön eller fysiska förutsättningar. Om jag ska välja endast en enskild egenskap som gör BJJ till mitt livs stora kärlek så är det just att det är en idrott som har något att erbjuda ALLA.
Jag har vid flera tillfällen sett människor kliva ut ur sjukt kaotiska livssituationer och in på BJJ-mattan, smälla igen dörren efter sig och fortsätta på en helt annan väg. Det är för mig ett tecken på att you CAN teach heart. Det där med att investera sitt hjärta i något handlar om två saker: Självkänsla och motivation. BJJ-comunityt är bra på att lära ut båda. För några personer i min omgivning har BJJ på sikt inneburit skillnaden mellan liv och död. De snubblade in på mattan utan att egentligen veta vad de kunde förvänta sig och hittade sakta men säkert, tack vare fantastiska människor som trodde på dem, en annan väg i livet och en annan version av sig själva.
Det som är bra att veta innan man räknar ut människor är att alla har någon form av motivation i sig (förutom eventuellt kliniskt deprimerade). Till och med den lataste jäveln du känner besitter förmodligen lika mycket motivation som Gunde Svan. Skillnaden är bara att den lata jäveln mest är motiverad till att undvika motstånd i tillvaron. Kan man få den personen att uppleva vinster med att faktiskt arbeta för något så kan de rikta sin motivation åt något annat håll och därmed också se vinster i att utsätta sig för motstånd.
Så tänk på det alla ni som tränar på alla landets BJJ-klubbar och eventuellt läser detta. Det går att lära ut hjärta, d.v.s. självkänsla och motivation. Det är bara lite svårare än berimbolo och det kräver en insats från hela föreningen. Tänk på det varje gång det kliver in en ny, vilsen person i en sjävlysande vit dräkt och ett bälte som pekar lodrät för knuten är åt helvete. Du har ingen aning om vad som döljer sig innanför. Vi har alla vart där en gång.

Vi ses på mattan

Diana