Årets första inlägg då, jag måste erkänna att jag ibland tycker det blir lite klyschigt med alla dessa okej-nytt-år-nu-kör-vi-grejer, men måste nog ändå säga att det där är verkligen så jag. Varje år är det likadant, vet inte om det alltid varit så men har väl mer och mer börjat lägga märke till det återkommande temat. December är som ett enda stort mörker för mig, tappar all motivation både vad gäller skola och träning och jag får anstränga mig för att få nödvändiga saker gjorda. I år var inget undantag. Men i år var lite annorlunda, för jag hade en tävling kvar en bit in i december samt två grupparbeten i skola som helst hade behövt vara klara innan julledigheten då mina klasskamrater från andra länder skulle lämna Sverige och inte tänkte jobba något under jullovet. Jag var precis tvärtom, jag bara längtade efter sista skoldagen så jag kunde få sitta med det utan press under ledigheten istället. Konstigt det där, så fort allt folk var borta från skolan så kändes det mycket lättare. Men tävlingen då, jo den var jag ändå taggad inför. Hade tränat på ordentligt och det kändes riktigt bra. Förutom de där två fältveckorna iväg från stan då som jag berättade om i förra inlägget. Sista veckan började jag bli förkyld och låg efter rejält med sömnen. Men på fredagen, dagen innan tävlingen kändes det ok, jag är ganska bra på att inte känna av förkylningar. Men det var något konstigt, jag kände redan innan första matchen att jag hade svårt att fokusera blicken och det liksom flimrade lite i periferin. Men jag tänkte inte så mycket mer på det, jag hade laddat. Efter första matchen, som blev oavgjord, var jag helt slut. Jag fick knappt luft och hade svårt att återhämta mig. Men, jag skulle gå match direkt efter, lyckades förhala det någon minut men sen upp på mattan igen. Mot en riktigt stark tjej, gick ännu en oavgjord match. Puuh, det enda jag tänkte på var att jag skulle få vila. De pratade med oss alla tre i min pool och sa att vi skulle gå en omgång till, utan tidsgräns den här gången. Ville vi dra oss ur var fick vi säga det nu. Min kropp ville dra sig ur, men inte min envisa hjärna. Så vi började om på nytt. Fick möta första tjejen igen, jag vet inte hur många gånger under matchen jag var nära att ge upp. Speciellt allt eftersom minuterna tickade på. Jag trodde helt ärligt att jag skulle kollapsa. Men det är otroligt vad kroppen kan utföra bara viljan är med. Efter ca 15 min (!!), fick jag äntligen till en armbar, från stängd guard vill jag minnas, har inte slutet på videon eftersom minnet på telefonen som filmade tog slut, tro fan det! Men det spelar ingen roll, känslan är obeskrivlig. Efter all den kraftansträngningen, känslan när hon klappade och domaren lyfte min arm. Då insåg jag att det går göra mycket med envishet. Gick sen sista matchen men då var krafterna slut, och nog en del av viljan också. Förlorade på en RNC, men var väldigt nöjd ändå. Och hon förtjänade det, det var hennes dag då. Efter den dagen hatade nog min kropp mig, låg som en degpåse med alldeles för hög puls och hyperventilerade på mattan ett bra tag innan jag kunde pallra mig hem. Och så klart den totala tomheten efter, efter en total urladdning.
Men, nu är det faktiskt nytt år. Jag har faktiskt helt ny motivation och kraft och jag kommer faktiskt tillåta mig själv att vara lite klyschig. Varje år en ny start, en har möjlighet att göra något nytt, börja om, förändra saker, sätta upp nya mål.
Jag ska bli en ärligare människa än jag var förra året. Så jag säger det redan nu, om jag trampar någon på tårna under 2014 så är det inte för att vara elak, det är bara för att jag tror på att ärlighet är det bästa – i längden. Jag uppskattar folk som är ärliga mot mig, så var gärna det, jag vill också vara det. Om jag så bara lyckas vara riktigt ärlig en gång när jag egentligen hade velat slippa, så får det vara ett stort steg på vägen.
Träningen behöver jag inte sätta upp några mål för. Jag älskar grappling och kommer fortsätta med det så länge jag gör det!
Ha så kul på mattan och ta hand om varandra.