Till en början bör jag väl presentera mig själv. Hej! Jag heter Denniz och här är första inlägget i min splittrans nya blogg här på Grapplingbloggen. Vad kan jag säga? Jag är 23 år, från Stockholm, jobbar som frilansskribent och är besatt av jiu jitsu. Och när jag säger besatt så menar jag besatt.. Jag får inte nog! Men, mer om det senare.

Jag började i januari förra året vilket jag är väl medveten om ger mig en väldigt begränsad erfarenhet inom sporten. Innan dess hade jag på ett par olika sätt styrketränat i ungefär ett och ett halvt år. Innan dess? Det är en lång historia som jag ska försöka korta ner så gott jag kan, dock ber jag om överseende om att detta första blogginlägg från min sida blir något långt.

Innan sommaren 2012 hade jag ingen vidare erfarenhet av träning utöver skolans idrottslektioner och det sedvanliga fotbollsspelandet med vänner under uppväxten. På min 21:a födelsedag vägde jag 94 kg (med en längd på 174 cm och en relativt liten ram är detta mycket) och levde på alla tänkbara sätt och vis ett ohälsosamt liv. Jag mådde på många sätt dåligt under denna period – de tuffa första åren på arbetsmarknaden satte snabbt sina spår och de oinspirerande udda jobben jag lyckades landa gav mig en smak på vad jag trodde skulle bli min framtid. Ett liv av stress, olidlig tristess och utan motivationen att röra sig framåt, utan drivet att utvecklas. Det var ju så alla runt mig levde, vad var speciellt med mig som tillät att undvika samma öde? Även fast jag inte på något sätt påstår att jag skulle vara ”speciell” så hittade jag en väg ur detta rat race.

Det var träningen som kom till undsättning. Närmare bestämt ett litet gym vid namn Gymline i Tumba i Södra Stockholm. Mina två närmsta vänner hade sedan gymnasietiden styrketränat och tjatade genom åren på mig att följa med. Till en början tog jag det inte ens på allvar. Ju längre tiden led och ju mer jag gick upp i vikt gick det dock sakta men säkert upp för mig att en förändring var nödvändig. Mina vänner och min familj var ständigt på mig om min hälsa och kanske främst min mamma och storebror försökte penetrera min tjocka skalle med varningar om vad framtiden skulle hålla om jag fortsatte på samma bana. Jag var på många sätt fast i en ond spiral och kunde inte längre undvika den oerhört skrämmande insikten om att det var dags att bryta sig ur densamme. Det ”roliga” var över trodde jag. Jag tog steget och bad slutligen min vän att ta med mig till gymmet. Att kliva in genom dörrarna till den lilla källarlokalen var bland det läskigaste jag gjort.

Min skakiga relation till mat började strax efter gymnasiet (jag tog studenten 2010). Under uppväxten visste jag egentligen ingenting om kost och hälsa och var totalt vilsen vad gäller kroppens oändliga funktioner. Utöver den tidigare nämnda stressen av att ensam stå på branten till arbetslivet som man så länge formats för spelade definitivt in i det tröstätande som tillslut ledde till min nedgångna hälsa. Smärta från barndomen i form av mindervärdeskomplex, utanförskap, osäkerheter och ständiga avslag samt familjeangelägenheter hade även de satt sina spår. När jag idag tänker tillbaka på hur och vad jag åt ryser jag; hur kunde jag leva på det sättet?! Det var som om jag försökte fylla ett bottenlöst hål med McDonalds, socker, fabrikat och läsk. Trots att min mamma sedan barnsben tjatat på mig vägrade jag allt vad frukt och grönsaker hette. Det finns ingen annan att beskylla för hur saker och ting blev än mig själv. De runt mig har alltid haft mitt bästa i åtanke och gjort vad de kunnat för att få mig att tänka till. Det är jag tacksam för.

Träningen gjorde självfallet skillnad och fick mig att må något bättre. Dock behåll jag liknande matvanor under den första tiden av mitt träningsliv. Sommaren 2012 var trots detta en härlig sådan – jag och min bästa vän spenderade dagarna på gymmet där jag lärde mig mer och mer för varje dag, och belönade oss sedan med nästan orealistiskt stora måltider av kött och snabba kolhydrater. Likt så många andra var vi helt omedvetna om kostens betydelse för hälsa och prestation och apade efter de bodybuilders och styrkelyftare vi följde på Youtube. Gott om kött (ursprunget av och kvalitén på detta gjorde ingen skillnad – kött är väl kött?), ett antal proteinshakes och snabba kolhydrater i överflöd hittades dag efter dag på frukost-, lunch- och middagsbordet.

Då sommaren tog slut fann jag mig ensam – min vän hade skadat axeln och skulle inte kunna träna på en relativt lång tid framöver. Hur skulle jag hantera situationen? Antingen gav jag upp och la ner min nyfunna livsstil. Eller så bet jag ihop och fortsatte framåt. Gymmet var på många sätt en obehaglig miljö för mig. Utöver den stora osäkerheten vad gällde min egen kropp (jag brukade skynda att duscha och byta om för att undvika sällskap i omklädningsrummet – ingen fick se mig utan minst en luvtröja även på sommarens varmaste dagar) led jag av en kraftig blygsamhet. Jag hatade att träffa nya människor och att testa på nya saker. I grund och botten handlade det nog om en ovilja till att visa svaghet och sårbarhet, vilket jag nu vet krävs för att lära sig nya saker. Som tur var så fortsatte jag i gymmet och var fast bestämd om att jag skulle gå ner till en hälsosam och ”normal” vikt. Genom egen efterforskning lärde jag mig mer och mer om muskellära, kost och träning (den med störst inflytande på mig har varit Elliott Hulse, ansvarig för Youtube-kanalen Strenghtcamp).

Innan jag visste ordet av det började saker hända; jag rasade ner i vikt, blev starkare, kunde röra mig på sätt som tidigare varit omöjliga och kanske viktigast av allt började jag känna mig bekväm i gymmet. Gym-folket såg mig äntligen, pratade med mig samt berömde min målmedvetenhet och arbetsmoral. Det började bli kul att träna. Efter lite mer än ett år hade jag lärt mig så mycket nytt att jag förvandlats till en helt ny person. Utöver den uppenbara fysiska förbättringen (som inte på något sätt var fulländad) hade jag samlat på mig en relativt stor kunskap i området och jag bestämde mig för att jag ville hjälpa andra att göra samma sak. Således använde jag innehållet i den fond min mamma sparat åt mig sedan jag var liten och utbildade mig till certifierad personlig tränare. Uppenbarligen trodde jag mer om mig själv än vad som faktiskt var.

Omständigheter fick mig att byta gym till Powerclub i rådmansgatan under hösten 2013. Det var som om en helt ny värld öppnat sig – det var betydligt större än Gymline och hade i stort sett allt du behöver när det kommer till styrketräning. Jag hade hittat hem! Vid denna period bytte jag ut mitt tidigare ”nybörjarschema” (låga vikter, många repetitioner) till ett mer styrke-baserat program. Basövningar, låga reps och tunga vikter fick mig snabbt att falla för styrketräningen och alla dess variationer. Jag hade äntligen börjat träna ”på riktigt”, likt de jag tittat på med avund då jag först klev in i gymmet.

I och med att jag började träna upptäckte jag något som idag ligger som grund för all min träning; den mänskliga kroppen är fantastisk! Den intelligens man besitter i sin kropp är något jag levt större delen av mitt liv omedveten om och således gör jag allt för att komma ikapp. Som tur var så insåg jag snabbt att rörelsemönster är det viktigaste när det kommer till styrketräning. Jag föll likt många inte i de fällor av för tunga vikter och bristande form (dock har jag vid tillfällen gjort mig skyldig till just detta misstag) utan var istället noga med att gå ner hela vägen vid knäböj och hålla kroppen i perfekt symbios vid marklyft. Stretching (återigen med sin grund i Elliots läror) gjorde även vid denna tidpunkt entré i min vardag. Jag utvecklade snabbt en stark kärlek och tillslut även ett stort behov av att just stretcha. Det började med att jag med min begränsade kunskap sträckte ut aktuella muskelgrupper efter pass. Det gick så småningom över till en egenkomponerad rutin där jag släppte fokus på specifika delar av kroppen och insåg att allt hör ihop och att alla dessa delar påverkar varandra.

Denna fascination av rörelser fick mig att bli alltmer intresserad av sporter som brottning och gymnastik. Då jag redan hade ett stort intresse i MMA stal dock brottningen och tillslut BJJ:n min hela fokus. Vågade jag verkligen? Jag kollade runt på internet och hittade Hilti. Tio minuter hemifrån och av allt att döma en av Sveriges bästa klubbar. Jag bestämde mig och började runt vintern 2013 förbereda mig för att i starten av terminen (sjätte januari) börja på mitt livs nästa stora äventyr.

Jag delar upp detta inlägg i ”pre”-BJJ och ”post”-BJJ för att undvika att det blir alltför mycket text att ta sig igenom. Den andra delen kommer imorgon.

Ossss!