Här kommer andra delen i mitt försök att presentera mig själv för Sveriges grappling-nördar. Del nummer ett hittas här.

Datumet kröp sig närmre och närmre i takt med att klumpen i magen växte sig större och större. Det här skulle vara bland det svåraste jag någonsin provat på, om inte mitt livs absolut tuffaste utmaning. Då jag först klev in i Hiltis lokal i Årstaberg kände jag mig malplacerad; det här var inte min sorts människor, inte min sorts miljö. Trodde jag. Jag ska inte ljuga, den första tiden var jobbig. Mycket jobbig. Dag ut och dag in tvingade jag mig själv till träningen där jag pass efter pass upptäckte nya ställen att ha ont på. Efter ett par veckor var min kropp full av blåmärken, jag hade så ont i revbenen att jag inte kunde dra djupa andetag och jag gick igenom tejprullar som ingenting. Ändå var jag där fyra dagar i veckan. Jag kände ingen, ingen kände mig. Ensamheten var nog det värsta. Jag vill inte på något sätt ge sken av att jag blev dåligt behandlad för det blev jag inte. Samtidigt var folk av förståeliga skäl inte speciellt intresserade av mig – varför skulle de ha varit det? Även fast jag själv värdesätter att behandla alla jag stöter på så bra som möjligt så är det ett nästan omöjligt uppdrag att lära känna varenda nybörjare som dyker upp i början av terminen. Det går bara inte. De som stannar kvar välkomnas så småningom in i gemenskapen, det vet jag nu. Men då..

Oavsett vad så gjorde jag en poäng av att dyka upp varje dag. I regn och solsken, skadad, trött eller omotiverad (även fast just motivationen aldrig varit ett problem) – inget skulle få stoppa mig. Dagarna rullade på, blev till veckor som förvandlades till månader. Jag lärde mig något nytt för varje pass kändes det som. Och jag var alltid hungrig efter mer. Något jag snabbt insåg var att tips och råd kan komma från vem som helst och när någon påpekar en detalj eller något annat värdefullt är det värsta man kan göra att inte ta till sig, vare sig det handlar om kritik eller beröm. Det gäller att ha självdistans om man verkligen vill lära sig. Således har jag alltid varit tacksam mot de som kommer med synpunkter på mitt game, vare sig bältet är vitt eller svart. Med andra ord slängde jag egot ur fönstret ganska snart efter att jag först klivit på mattan.

Det var då årets sommarträning (med andra ord tre månader av sparring) kom omkring som det verkligen började hända grejer. Äntligen kunde jag slappna av och började sakta men säkert upptäcka mina starka såväl som svaga sidor. Det var även under denna tid som jag började öppna upp mer för de som tränade bredvid mig. Som jag nämnde i den första delen av denna blogg har jag mer eller mindre alltid varit blyg och trivts i bakgrunden. Under uppväxten hade jag oerhört svårt att träffa nya människor och fann det jobbigt att prata med folk som jag inte kände. Min kanske största brist har varit min oförmåga att känna mig bekväm i ”främmande” miljöer. Jiu jitsun har hjälpt mig med det. I takt med att jag blev bättre kände jag mig även mer accepterad i klubben. Fler lärde sig mitt namn, folk pratade faktiskt med mig och känslan av utanförskap och ensamhet byttes ut mot en av glädje, gemenskap och tacksamhet. Tacksamhet över att ha hittat något så fantastiskt.

Då jag jämfört med de flesta är relativt liten accepterade jag snabbt att jag skulle spendera stora delar av tiden på ryggen. Således är det just där jag känner mig mest bekväm. Även fast mina passeringar blivit bättre på senare tid är de inte i närheten av min guard och halvguard (som i sin tur är långt ifrån fulländade). Samtidigt hjälper det inte att ha en bra halvguard om någon som väger 30 kg mer än dig själv ligger ovanpå. Om denne vet vad han gör är det för mig i stort sätt omöjligt att hindra passeringar, lås och andra roligheter. Istället för att se de uppenbara nackdelarna med detta har jag gjort en poäng av att se på saken ur positiva ögon; när sparring nalkas är jag i 99% av fallen den minsta på mattan. Med mina 62 kg är det inte konstigt. Om jag har tur finns åtminstone två-tre stycken som väger runt 70. Vanligtvis skulle jag uppskatta medelvikten på klubben till någonstans mellan 80-100 kg. Om jag klarar mig relativt (med betoning på relativt) oskadd på sparringen, vad är då det värsta som kan hända när det kommer till tävling? Tävlar gör man ju mot folk i samma viktklass som en själv. Hur svårt kan det vara?

Även fast jag försöker vara något mer ödmjuk än så visade det sig stämma; efter att ha överkommit nervositeten och den inledande utmattningen (i min uppskattning med sin grund i den stress och det spända tillstånd tävling framkallar) har jag lyckats ta de saker som låter mig överleva på sparringen och utveckla de till vad som bevisligen är ett vinnande koncept. Min första erfarenhet av tävling var under Hiltis egna mästerskap som hölls i klubbens lokaler i september detta år. Jag lägger inte alltför stor vikt vid just denna tävling av den enkla anledningen att jag regelbundet tränar med båda mina motståndare samt faktumet att vi faktiskt var i klubben. En vinst på avslut i första matchen avlöstes av en förlust på samma sätt i finalen.

Min första ”riktiga” tävling var Nordic Open i Nacka. Nervositeten var enorm. Med hjälp av tränarna och träningskamraterna på plats lyckades jag dock i slutändan vinna guld i min viktklass (som förvisso endast innefattade tre personer) efter en triangel och en vinst på poäng. 10-2 blev det om jag inte minns fel. Copa Branca kom två veckor därefter. Även då lade jag min tillit i vad som blivit något av en signatur, då båda matcherna slutade efter avslut på triangel. Även där fick jag guld. SUB016 i Eskilstuna blev i söndags min första tävling utanför Stockholm samt min första tävling i no-gi. När vi kom dit stod jag inför tre valmöjligheter; då ingen annan än jag själv anmält sig till min viktklass (-66) fick jag själv bestämma om jag ville flytta upp, ner eller tävla i blåbältesklassen. Jag valde blåbältena. Den första matchen avslutade jag efter dryga minuten. Gissa hur. I den andra testade jag något jag aldrig gjort förut. Klubbens tränare på plats, Marcos Alonso, visade mig ett armlås från triangeln strax efter dagens första match ifall jag någonsin skulle stöta på svårigheter med att verkligen låsa den. Ett par minuter in i den andra matchen fick jag återigen in triangeln och hörde hur han ropade efter armlåset. Jag testade och kände omedelbart hur motståndaren klappade. Den var för dig Marcos.

Det känns smått surrealistiskt att jag vunnit guld i mina första tre tävlingar. Det är ett scenario jag inte ens vågade drömma om innan det blev verklighet. Samtidigt försöker jag hålla fötterna på jorden. Jag tänker inte på mig själv som bäst, bra eller ens ok. Det är inte därför jag tränar. Då andra berömmer mig för min disciplin och arbetsmoral känner jag mig alltid lite falsk. Självklart är det roligt att få beröm, speciellt av folk som varit där för ens första stapplande steg på mattan. Samtidigt som det ligger oerhört mycket slit bakom alla mina vinster är det inget jag tvingat fram. Jag tränar fem gånger i veckan för att det är roligt. Det finns inget annat jag hellre skulle vilja göra. Jag går upp tidigt varje söndag morgon och lider igenom veckans fyspass för att även det på ett ofta oförståeligt sätt är roligt. Tävlingar kopplas med all rätt samman med nervositet, ångest och stora mått press. Samtidigt är det roligt att tävla. Det är kul att få testa sig själv och se vart man egentligen ligger. Att få vara runt andra som går igenom samma sak som en själv och att koppla en triangel som man bara vet betyder slutet på matchen.. Det är oslagbart!

Nu ser jag fram emot julen. Jag kommer ta ledigt från jobb, skola och andra skyldigheter och rensa mitt huvud. Det har varit ett intensivt år för att uttrycka sig milt. Jag minns hur jag stod bredvid ett par vänner på en terrass i Hallunda föregående nyårsafton och tittade på den spektakulära fyrverkeri-show som utspelade sig. Om en vecka skulle jag för första gången ta på mig en gi och lära mig hur det känns att bli strypt av en vuxen man. Jag minns att jag undrade vad jag skulle vara för sorts person om exakt ett år. Vart jag skulle befinna mig, vad jag skulle ha upplevt och vilka sorts erfarenheter jag skulle ha samlat på mig. Det visar sig att min fantasi inte räckte till – jag skulle inte kunna be om mer än vad som faktiskt hänt under det gångna året och jag skulle inte kunna vara mer tacksam. Över julen behöver jag inte göra någonting annat än att äta gott, umgås med familj och vänner, vila och, roligast av allt, träna!

Så nu kanske ni känner mig lite bättre. Jag kommer fortsättningsvis uppdatera denna blogg flera gånger per vecka och då främst behandla min egen träning, min fysik, uppkommande tävlingar och annat smått och gott. Förhoppningsvis erbjuder jag därigenom underhållning, inspiration och glädje för er läsare, som är mer än välkomna att kontakta mig (förlagsvis via Facebook) vid eventuella frågor, önskningar eller tips på förbättring. Ossss!