Jag minns när UFC:s tungviktare Junior Dos Santos knockade mästare Cain Velasquez i slutet av 2011 och därmed la beslag på sportens tveklöst mest prestigefulla titel. Lite mer än en minut tog det – en livstid av hårt arbete, träning, repetitioner, värk, motgångar och slit kulminerade i en explosion av ett slag. Allt Dos Santos jobbat för lönade sig i just det ögonblicket. Snarare än själva knocken var det firandet som fångade min uppmärksamhet och som tillslut fick mig att falla pladask för MMA. Vild av glädje, adrenalin och som i ett drömtillstånd sprang han runt buren i takt till publikens vrål; man såg i hans ögon att det här, just detta ögonblick, var något han skulle ha med sig i resten av sitt liv.

Jag har alltid drömt om att själv få uppleva ett sånt ögonblick. När jag var yngre brukade jag fantisera om mig själv som professionell fotbollsspelare (jag vet att det låter löjligt men ändå) och det var självklart alltid jag som avgjorde Champions League-finalen, tog den sista straffen i VM-finalen och ledde mitt lag till seger och triumf. Samtidigt visste jag redan då att det aldrig skulle bli verklighet. Det var bara en dröm.

Jag har alltid älskat idrott av den enkla anledningen att det endast var genom andra jag kunde få smak på dessa odödliga ögonblick; då en fantastisk fotbollsspelare som Francesco Totti chippar in ett osannolikt mål efter åratal av träning, eller när någon som Jon Jones vinner en UFC-titel efter en livstid av hårt arbete är för mig fascinerande. Jag älskar det! Samtidigt har de under större delen av mitt liv orsakat stor smärta då jag innerst inne visste att jag själv aldrig skulle uppleva något liknande.

Det är skillnad på bedrifter och bedrifter. Säg till exempel faktumet att jag idag får betalt för att skriva och faktiskt uppnått en grad av effektivitet i mitt arbete. Det är stort för mig. Sedan jag först kunde greppa en penna har jag skrivit och att få ägna sig åt något jag annars skulle göra gratis är utan tvekan en dröm som gått i uppfyllelse. Samtidigt finns det inte ett ögonblick som sticker ut, ett tillfälle där allt mitt slit, alla år av uppoffring och gratisarbete kulminerade i en explosion av känslor och hyllningar. Sådana ögonblick existerar endast inom idrott och det är just vad jag alltid drömt om; ett ögonblick, det är allt jag vill ha.

I dagsläget är saker och ting annorlunda; jag har hittat MIN sport och jag vet vad jag måste göra för att kanske, bara kanske få uppleva just ett sånt ögonblick. Med det sagt pratar jag inte om en världsmästartitel eller något liknande, så högt når jag förmodligen inte. Däremot har jag andra mål och drömmar jag satt för mig själv att nå och möjligheten finns ju ändå att jag faktiskt lyckas. Jiu jitsu har inte bara gett mig nya perspektiv, karaktär, hundratals vänner och en stark känsla av självvärde; det har öppnat dörren på glänt för att jag faktiskt en dag, kanske, uppnår min dröm. Min dröm om ett ögonblick av triumf. Det är mycket möjligt att jag misslyckas, det är jag väl medveten om. MEN jag tänker inte, under några omständigheter, motgångar och hårda tider till trots, sluta försöka. Under de senaste åren har jag hittat mening i mitt liv och jag måste säga att det känns fantastiskt! Sen får vi helt enkelt se vad som händer..