Mitt fokus har på senare tid skiftat lite. Ganska mycket till och med. Från en journaliststudent med drömmar om att försörja mig genom mitt skrivande har jag blivit helt och hållet besatt av jiu jitsu. Jag tränar nästan varje dag, kollar på dussintals Youtube-videos kvällarna i ända, försöker hela tiden tänka ut sätt jag kan utvecklas på, nya tekniker och nya träningsmetoder.. Det är inte ens svårt att tvinga sig själv till ett ofta hemskt fysprogram för att nå högre effektivitet på mattan.

Med det sagt har jag inte gett upp om drömmen att försörja mig genom att skriva vilket är uppenbart genom denna blogg. Jag kommer aldrig sluta skriva, det är något jag alltid gjort och som är djupt rotat inom mig. Det kan på vissa sätt liknas vid jiu jitsu – att skriva är en konstform och för att kalla sig själv för konstnär krävs repetition, uppoffring och självtillit. Precis som jag hela tiden måste konfrontera mig själv och mitt ego på mattan måste jag göra samma sak i mitt skrivande.

Jag trodde aldrig chansen skulle visa sig för mig att leva mitt liv där min största fokus ligger på fysisk prestation såsom en idrott kräver. Att den idrotten skulle vara en kampsport var än mer otroligt. Jag är fullt medveten om att de flesta, om inte alla saknar den tro på mig som jag själv har. Jag vet att människor har en tendens att ge upp eller nöja sig då man når en viss nivå. Samtidigt kan ingen förstå vad som försiggår inom just mig och vad jag hoppas på att uppnå. Visst, det är möjligt att jag ger upp på vägen. Kanske detta bara är en fas som inom kort passerar. Vem vet. Däremot tvivlar jag på det. Jag vet vad jag offrat för att bli bättre på jiu jitsu. Jag tjänar knappt nog med pengar för att klara mig, har ett nästintill obefintligt socialt liv och utsätter ständigt mig själv för på alla sätt och vis skrämmande situationer. Det är inte lätt att pressa sig själv såpass hårt som jag gör. Jag menar inte att skryta men.. Sex dagar i veckan sliter jag. Jag har hela tiden ont någonstans, träningsvärk gör det med jämna mellanrum svårt att lägga sig ner i sängen på kvällen. Flera gånger i veckan pressar jag mig själv, mitt psyke och min kropp förbi vad jag trodde var möjligt. Förbi utmattning och smärta.

Varför? Det är vad som krävs. Om jag verkligen ska satsa helhjärtat på att leva mitt liv med jiu jitsu som främsta sysselsättning är det precis vad som krävs. Till och med mer än så. Genom åren har jag lärt mig att öka träningsbördan gradvis – så småningom kommer jag vara på klubben två gånger om dagen istället för en. Det går liksom inte att överdriva, då skadar man sig. Tro mig, jag har varit nära ett par gånger. Hatkärleken till fysträning sitter kvar och det blir inte enklare. Man lär sig bara att ta smärtan och uthärda lidandet. Kanske det i slutändan är vad det innebär att bli starkare – att fortsätta trots att man inte vill annat än att sluta. Att fortsätta gå framåt alla hinder och svårigheter till trots. Det gör inte mindre ont för någon som tränat i hela sitt liv att knäböja till punkten av absolut utmattning jämfört med nybörjare. Den enda skillnaden är självkontroll och en förmåga att tvinga sig själv att ta sig igenom obehag.

Det är väl vad som gör en mästare? En förmåga att ta smärta. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag kommer göra allt, ALLT, för att nå min dröm. Jag tror jag kan lyckas för jag måste tro. Jag kanske mycket väl är ensam i den tron, att jag faktiskt kan ta mig till hela vägen till de största tävlingarna sida vid sida med de största namnen. Det är jag nog. Det är inget som skrämmer mig. Det finns ingen anledning att tro på någon utifrån ens ord. Därför tänker jag låta mina handlingar tala högre än någonting annat.

Osss!