Jag ska inte ljuga, det kändes tufft. En match hade jag på helgens SGL, en enda match, och jag förlorade. Det var första gången jag klappat i en match. Direkt efter kändes det hopplöst, all träning och förberedelse inför den tävlingen resulterade i vad? En förlust? Det var tankar som dessa som rörde sig i mitt huvud omedelbart efter matchen.

Samtidigt kändes det som om jag hanterade förlusten bra; jag tjurade inte, tackade alla som hjälpt mig på plats och gratulerade min motståndare. Det är viktigt för mig, att uppföra sig även i motgångar.

För att vara helt ärlig kändes det som om jag presterade bra, fram tills att min fot fastnade i ett lås det vill säga. Jag tog ner honom, vilket i sig är en stor grej för mig. Jag bestämde mig innan matchen att det första jag skulle göra var att gå på en nedtagning och jag fick den. Det betyder (hoppas jag i alla fall) att jag blivit bättre när det kommer till det stående och även fast jag är långt ifrån bra är det alltid roligt att se resultat. Efter det hade jag övertaget i hela matchen egentligen, jag hade inga större bekymmer med att kontrollera honom. Det värsta är att jag faktiskt hade en låst triangel som min motståndare kom ut ur. Det kändes inte bra, inte alls. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt det var jag gjorde fel, som sagt så var den helt låst och jag var övertygad om att han skulle klappa. Just det kan nog ha varit problemet – som följd av tron på att klappen skulle komma kan jag ha slappnat av lite och därigenom fick han ur sin arm. Såhär i efterhand vet jag även att jag inte vinklade riktigt ordentligt.

Hur som helst, när han kom ur passerade han, jag svepte honom direkt och var på topp igen. Det enda han gick på var benlås, som av en händelse det jag är riktigt dålig på. Jag vet knappt hur man försvarar sig men jag gjorde mitt bästa. Separerade hans händer, la tyngd på honom.. När jag tillslut försökte passera igen fick han min fot och jag var tvungen att klappa. En sekund till och min fot skulle gå av, det är jag säker på.

Två saker tar jag med mig från det här – ett är att jag ska nöta in försvar mot alla sorters benlås. Just i NOGI har jag lärt mig att det är oerhört viktigt. Två är att jobba på triangeln i NOGI. Med GI är jag relativt bra på att låsa den och vinkla ut. Utan finner jag det lite svårare, folk får ofta ur armen. Det är två saker jag aldrig vill ska hända igen, att förlora på ett benlås och att tappa ett lås, i synnerhet en triangel.

En annan sak är hur bekväm jag var på mattan. Jag var avslappnad, kunde planera och gå på saker som aldrig förut i tävlingssammanhang. Fram tills nu har jag liksom gått på autopilot och nästan stressat fram avslut. Den här gången var jag lugn och metodisk och utöver att jag faktiskt förlorade kändes det bra, jag är glad över att det äntligen börjar släppa.

Men men, nu är det bara att ställa om inför Rom och Göteborg och göra mitt bästa i båda tävlingarna. Det skulle verkligen betyda mycket att göra bra ifrån mig, speciellt efter den här förlusten. Det enda jag dock vet med säkerhet är att alla sorters motgångar och bakslag endast hjälper mig att bli starkare, bättre och lite mer erfaren. Nu vet jag hur det känns att förlora, lite av rädslan jag hade förut har försvunnit. Större saker väntar, det är jag säker på. Nästa gång vi hörs är det på andra sidan av Rom och med Göteborg i sikte, så tills dess:

Osss!