Det senaste året har varit ett galet sådant. Det var just under sommaren 2014 som jag verkligen började känna mig bekväm på mattan, det var då jag först började hitta glädjen i det hela. Jag började se fram emot att gå till träningen istället för att behöva tvinga mig dit. Strax efter sommarmånaderna tävlade jag för första gången, nervös som aldrig förr. Efter det har saker och ting gått fort, nästan för fort. Tävlingar, träningsläger, resor, upplevelser, skratt och gråt. Vinster och förluster. Allt jag lärt mig och allt jag varit igenom det senaste året är nästan svårt att tro. Jag är en helt annan person än förut.

Och nu står jag här, på en plats jag inte trodde var verklig. Inte för mig åtminstone. Två veckor, två tävlingar och sen är det över. Sen får jag koppla av lite i ett par månader utan att ständigt behöva gå runt med all den press tävling innebär, utan att hela tiden ha det i bakhuvudet. Jag kan inte prata för någon annan men det är så jag känner. Det har varit ett påfrestande år och just nu är jag bara uppriktigt trött.

Med det sagt älskar jag att tävla, förstå mig inte fel. Jag älskar även tiden efter tävlingar, då man gått igenom allt det jobbiga, alla påfrestningar.. Efter alla uppoffringar, vare sig det handlar om utekvällar eller att äta sig mätt veckan innan är det skönt att bara kunna andas ut när allt är över. Det finns ingen annan känsla i världen jag kan jämföra det vid.

Just nu kämpar jag med vikten. Jag kommer väga in under gränsen, det är jag säker på. Samtidigt tycker jag verkligen inte om att banta. Trött, sliten, omotiverad, nästan deprimerad.. Att gå till träningen är inte ens roligt den här veckan, bara en sån sak. Å andra sidan tycker jag om det – jag tycker om att utmana mig själv, att testa mina gränser. Hur långt är jag villig att gå, vad är jag villig att göra? Hur stark är jag mentalt? Man lär sig mycket om sig själv i tider som dessa och det är något oerhört värdefullt.

Stockholm Open den 24:e och ADCC-kvalen den 30:e. Efter det har jag tre hela månader att se tillbaka på året, reflektera och njuta av sommaren. Efter Stockholm Open kan jag äta igen. Det som driver mig just nu är min dröm, mitt slutgiltiga mål. Det här är vad som krävs, det är bara att bita ihop och fortsätta framåt. En vacker dag kommer jag se tillbaka på den här tiden med glädje och stolthet och säga ”det var då jag lärde mig om uppoffring, om prioriteringar och om vad som verkligen spelar roll.” Det är nu jag lär mig vem jag verkligen är och hur djupt min passion är rotad.

En vacker dag kommer det vara värt det.